- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 20. 1939 /
46

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

Gustaf Fredén

att Liebeskampff satt tydliga — och icke så få — spår på andra
håll i Hjärnes skådespel.

Den citerade scenanvisningen för själamässan åtföljes
omedelbart av vad man med ett modernt uttryck skulle kunna kalla en
synopsis för ett mellanspel, vilket utgör ett led i den komiska
sidohandling som är invävd i tragedien. Dess innehåll är i korthet
följande. Under det att drottningen förbereder mordet och den
därpå följande flykten tillsammans med Helmiges, flyr hennes
kammartärna Diletta med kammarherren Cleph. De bli snart skilda
åt och råka ut för diverse äventyr men återförenas slutligen, »fägna
hvarannan och gå hem». Som man ser, är denna sidohandling i
viss mån anlagd som en parallell till huvudhandlingen — såsom
brukligt var i komediantdramat. Det är tydligt, att Hjärne
medvetet strävat efter en anknytning. Sitt material har han emellertid
även nu hämtat från Liebeshampff, ehuruväl denna gång ett annat
drama utnyttjats. Det kallas kort och gott Tragi Comedi a och
utgör en för scenen avpassad bearbetning av Boccaccios bekanta
novell, den sjunde på den andra dagen i Decamerone, om prinsessan av
Babylonien, som på resa till sin trolovade råkar ut för det ena
äventyret efter det andra och går ur hand i hand för att likväl till
sist lyckligt löpa in i den äktenskapliga hamnen, ett slut som ger
författaren anledning till den något cyniska reflexionen: »Bocca basciata
non perde ventura; anzi, rinnuova come fa la luna.» Eftersom det
ofta talas om komediantdramats låga moraliska nivå, kanske det
kan förtjäna framhållas att scenbearbetningen utgör en sannskyldig
Boccaccio moralizatus — prinsessan förstår alltid att draga sin fot
ur de snaror, som förälskade ädlingar och råa sällar växelvis lägga
på hennes stig. En gång befinner hon sig i en vild och enslig
trakt på flykt undan sina efterhängsna friare. Hon ledsagas av
Dardanus, som fordom varit »ein grosser Praelat an desz Königs
in Cypren Hofe», men nu liksom prinsessan lever i förskingringen.
På sin vandring möta de en ung herre vid namn Lindamardus och hans
tjänare Morohn Pickelhering (IV: 1). Lindamardus förklarar, att den
sköna Rosalina, prinsessan, måste bli hans, och uppmanar sin tjänare
att bistå honom i kampen mot hennes beskyddare. Morohn svarar
beredvilligt: »Da bin ich fix zu, euch zu helffen», och drar genast
blankt. Dardanus försvarar sin skyddsling med värjan i hand,
och en stunds fäktning uppstår, varunder »Morohn wunderliche
Possen mit seinem Degen Machen musz.» Emellertid flyr Rosalina,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:30:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1939/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free