Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärnes Rosimunda och komediantdramat
55
spelarnas improvisationstalang lämnades fria tyglar. Tvärtom
synas de genom sin ytterliga torftighet förutsätta tillgång till en
hjälpkälla i form av en text. Men väl är det tydligt, att de
endast i mycket ringa mån voro föremål för författarens intresse.
Detta ägnades nästan helt huvudhandlingen. Även om han icke
heller vad denna beträffar kan göra anspråk på någon högre grad
av självständighet, är det likväl uppenbart att han här funnit
utlopp för sin litterära ambition, att han sökt skapa något eget.
Detta framgår bäst av den möda han nedlagt på dramats stilistiska
utformning, som för övrigt väl kunde vara värd en särskild
undersökning. Men även de ändringar och tillägg som han tillåtit sig
i förhållande till huvudkällan, Zevecotes drama, tala ett språk som
icke kan missförstås.
Resultatet av Hjärnes vittra mödor förefaller kanske icke så
lysande. Vad som främst kännetecknar det är ju en från vår
synpunkt sett ganska häpnadsväckande stilblandning. Särskilt
påfallande är denna i mellanakterna, där clownerierna stå sida vid sida
med de efter antikt mönster tillkomna körerna. En vid
komediantdramat van publik chockerades dock säkerligen icke härav. I den
i Liebeslcampff upptagna versionen av Aminta föregås t. ex. varje
akt av dylika sånger, tryckta med angivande av sångstämman
alldeles som i Hosimunda.
Hur som helst, den publik som en sommareftermiddag år 1665
samlades i den vackraste salen på Uppsala slott med rådsherrarna
och den tioårige lille konungen själv i spetsen, uppskattade den
underhållning som bjöds, därom kan intet tvivel råda. I sin
självbiografi har Hjärne som bekant berättat om den betydelse hans
tredubbla verksamhet som dramaturg, regissör och skådespelare fick
för hans senare karriär och om det starka intryck föreställningen
gjort på Karl XI, vilken ännu ett halvt år före sin död visade sig
ha den i nådigt minne. Många omständigheter kunna naturligtvis
ha bidragit till att åstadkomma detta goda resultat. Hjärne
förstår att spela på flera strängar än en. Han var icke för intet en
av Rudbecks älsklingslärjungar. Detta visade han bl. a. genom
att anknyta till tidens historieromantik och av berättelsen om
Rosimunda göra ett i viss mån nationellt ämne. I första aktens första
scen — som saknar motstycke hos Zevecote — låter han Cleph
nämna några exempel på vådan av att ringakta kvinnan; hon kan
ofta vara en farligare fiende än man tror:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
