Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens inställning till Gustav III och hans politik före 1789 71
berg* och Schildt är redan talat. Här skall blott tilläggas, att
tidningen år 1783 fick ännu ett åtal på halsen, denna gång för
»oanständiga» politiska utlåtelser.1
Redan i första numret av Stockholms-Posten finna vi Kellgrens
egna åsikter i denna fråga klart formulerade:
Wi wälsigna den dag, då fria Swenskar blefwo förlossade från et
så barbariskt ok [censur i tryck]. Grym mot sig sjelf är den Konung,
som twingar sina undersåtare, at göra sig osäker om den sällhet han
gifwer dem, men lyckeligt är det folk, som ej äger orsak at klaga, då
det äger rättighet, at göra det!2
Men så börja ryktena surra: kungen ämnar inskränka tryckfriheten!
Stockholms-Posten blir nu eld och lågor. I början av 1780 vimlar
det av artiklar i denna fråga; nummer 20 är till och med helt ägnat
däråt. Det heter här bland annat:
Skälen, som bewekt wår uplyste Konung at förunna oss en så
herrlig frihet, blifwa altid de samme, och kunna icke förlora det minsta i
sin wigt genom et missbruk, som alla mänskliga anstalter äro
underkastade . . . Skadan af tryckfrihetens missbruk är dessutan icke sådan,
som mången inbillar sig, utan den är aldeles obetydelig på alla ställen,
der ingen falsk Politique har orsak at hålla folk i mörker.3
Denna artikel är visserligen icke av Kellgrens hand, men den ger
icke desto mindre uttryck åt hans egen åsikt i frågan. Från 1782
finns nämligen en uppsats av Kellgren, där vi möta liknande
synpunkter: Frankrike har Boileaus satirer att tacka för en god del
av sin städade smak, och de engelska pamfletterna äro synnerligen
nyttiga, enär de »underrätta dageligen så wäl Regeringen som Folket
om sina plikter och rättigheter; låt wara at det ofta sker på et
nog bitande sätt».4 Här ha vi alltså ett direkt krav på politisk
yttrandefrihet. Men inskränkningen kom för att efter några år
följas av en ny. Att kungen på denna avgörande punkt svikit sina
vackra löften från 1774 om att var och en borde äga frihet att
tänka, tala och skriva i allt, som ej strede mot lagen och rikets
höghet, och att kungen härigenom skulle få veta sanningen, som
annars tyvärr så ofta doldes för honom, kan ej ha undgått
publicisten Kellgren, liksom det ej var ägnat att väcka hans beundran.
1 O. Sylwan, Johan Henrik Kellgren, s. 218.
9 St. P. 1778: 1.
3 St. P. 1780: 20.
4 St. P. 1782: 296.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
