Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens inställning till Gustav III och hans politik före 1789 73
med oartighet, eller de som nu tala lögner med behag.»1 Som vi
se, har Kellgren redan nu i stort sett sin uppfattning av hovlivet
klar.2 Det är av intresse att iakttaga, att han här aldrig lånar sig
till något servilt smicker utan intager en fullt självständig hållning.
Mot denna bakgrund ter sig också den kommande politiska
oppositionen mera förståelig. Något dunklare förefaller mig en annan
passus från samma nummer. »Somlige undra hwad som är farligare,
antingen uppenbart wåld, eller lagar, som uttydas.» Någon speciell
händelse, som detta skulle kunna syfta på, har jag icke kunnat finna.
Faktum är emellertid, att kungen ansåg sig sitta inne med rätten
att utge lagförklaringar. Han hade också varit inne på denna väg
vid riksdagen 1778—79, men det hade icke kommit till något
avgjort ställningstagande. Troligare är väl därför, att uttrycket syftar
på något domstolsutslag, där man enligt Kellgrens mening tolkat
lagens bestämmelser något orättvist.
Från samma år finns också en artikel av Kellgren om
disputa-tioner.3 En avhandling, som varmt och naivt försvarar
krono-brännerierna, utsätter han för en mördande ironi. Han drar inte
ens i betänkande att ordagrant återge den svassande, underdåniga
dedikationen till konung och fädernesland samt här och där
tillfoga några spetsiga anmärkningar. Det är väl sant, att driften
huvudsakligen går ut över avhandlingens författare och
disputationsväsendet över huvudet taget, men det kan icke förnekas, att en
skugga också faller på föremålet för en sådan dedikation, kungen
och fosterlandet. Någon känsla för detta senare kan man nämligen
knappast finna i Kellgrens diktning fram till dessa år, vilket
möjligen skulle kunna bero på arv från frihetstiden. Emellertid var
det onekligen djärvt att våga förlöjliga en skrift, som rörde den
för regeringen så ömtåliga frågan om brännvinsbränningen.
Vi äro nu framme vid den tidpunkt, då Kellgren på allvar knytes
till kungen genom det litterära samarbetet. Visserligen ge vissa
uttalanden i brev vid handen, att ett visst samarbete inletts redan
1778, men detta tycks ej ha varit särdeles intimt. I samma mån
detta senare samarbete — intimt blev ej heller detta — upptar
Kellgrens tid, avta hans bidrag i Stockholms-Posten. Sylwan uppger
följande siffror för Kellgrens poetiska bidrag: 1779 finnas 8 dikter;
1 St. P. 1780: 9.
2 Jfr även Mina Löjenl
3 St. P. 1780: 275.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
