Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Eskil Källquist
I sitt nya skick kom väl andra strofen att bättre svara mot
sammanfattningen vid diktens slut, men strofen själv förlorade sin
enhetlighet. De första raderna låta med ett par snabba drag
sanningen i sin upphöjda värdighet ta gestalt för oss. Något säkert
grepp om situationen får man dock inte, så länge man stannar vid
den sista versionen. Bilderna inom strofen gå inte riktigt ihop
utan tränga ut varandra. I den äldsta texten däremot finner man
ett oklanderligt sammanhang, och där är också konkretionen större.
Man ser, att en domstolsscen föresvävat skalden: sanningen har en
sak att försvara och kan, om hon förlorar målet, vädja till en högre
rätt. Även slutverserna om orden, som skalla kring himmel och
jord, gå in under bilden av sanningen förande rättens talan. Sedan
man en gång fått ögonen öppna härför, framkalla
begynnelseverserna en mer levande vision, även om strofen läses i 1828 års
upplaga. Att en sådan omväg skall behöva anlitas för att man skall
komma fram till klar sikt, tyder givetvis på en viss svaghet i den
senare diktgestaltningen. Om förändringarna i detta fall inte
alltigenom kunna betraktas som lyckliga, är dock detta ett av de få
undantagen från den allmänna regeln, att Det eviga 1828 framgick
som ett renare konstverk.
Att visa hur stilen i Det eviga blivit ädlare efter omsmältningen
och associationerna rikare, ingår emellertid inte i syftet med denna
framställning.1 Den avser endast att ta fasta på eventuella
rubbningar i tankeinnehållet. Flerstädes har också anmärkts, att dikten
ined tiden gjordes alltmer generell. Helt naturligt ha vid de
senare omarbetningarna ej längre aktuella upplevelser trängts undan
och nya vyer kommit i blickpunkten. En av våra finaste
Tegnérkännare har yttrat, att »grundtanken i poemet Det eviga är, att
alla mänskliga strävanden, över vilka icke faller ljus från idéernas
värld, äro förgängliga; blott idén skänker livet evighets värde».2
Till denna karakteristik kommer man från den slutgiltiga dikten
1 Åtskilliga valörskillnader skulle annars inbjuda till stilistisk analys.
Särskilt har ju tredje strofen vunnit på omarbetningen. Då tillkommo de båda
markanta slutverserna: »Förföljs det utom dig med list och våld, / sin fristad det
har i ditt bröst fördold». Och då fick början av strofen en ny, ytterst
verkningsfull metafor: »ej rotas der ut / från jorden dess trampade lilja». Kanske förstår
man lättare framväxten av denna bild, när man av diktens andra version
(representerad av trycket 1810; se citat ovan s. 95) finner, att skalden från början talat
ej om rättens lilja utan om frihetens. (Man kan därmed jämföra, att Tegnér i
Georg Adlersparres Skugga till Svenska Folket framställer friheten under bilden
av »en stilla Genius med sin liljestängel».)
2 Albert Nilsson, Svensk romantik, Lund 1916, s. 411.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
