Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliuskroiiologi
139
»Till den förteosofiska gruppen hör», skriver Albert Nilsson
vidare (s. 53), »även Stagnelius’ översättning Fragment ur
Claudia-nus Proserpmas bortröfvande».
Uppgiften att alla de först uppräknade nio dikterna har tillhört
samma manuskript får såtillvida modifieras som det inte gäller Till
Lyran och Till Förruttnelsen, som är skrivna på en annan,
visserligen liknande, papperssort. Yidare har manuskriptet till Fragment
ur Claudianus’ Proserpinas bortröfvande inte något sammanhang
med de övriga manuskripten, ty det är skrivet med våglinje över t,
medan de övriga manuskripten, inclusive Sång till Quinnorna i
Norden, har rakt streck över t.
Det var ursprungligen ett försök att, för en akademisk
installationsföreläsning om Stagnelius’ religiösa omvändelse, datera
depressions- och krisdikten Till Förruttnelsen som föranledda antecknaren
härav att »som den ringaste, den siste» av Stagneliusmanuskriptens
granskare än en gång lägga dessa dyrbara dokument under en
forskares lupp. Albert Nilssons datering, 1818, är gjord med hjälp av
handstilen och stavningen hjerta. Handstilens gränser är 1817-—
sommaren 1819; vad stavningen beträffar är det väl snarast så att
stavningen hjärta ogärna kan tänkas så sent som 1818 men att
stavningen hjerta kan tänkas redan 1817. (Jfr § 29!) Att dikten
inte är tidigare än 1817 visar den stora N-»knorren»; att den inte
är senare än sommaren 1819 visar det raka t-strecket. Men Albert
Nilssons årtal, 1818, är det troligaste.
32. Det visar sig att det här använda t-streckskriteriet drar
med sig vissa konsekvenser rörande dateringen av Stagnelius’ s. k.
teosofiska period. Tanken att det var först under Kalmarvistelsen
1819—1820 som Stagnelius på allvar fördjupade sig i
schellingi-anism och en sorts teosof! stöds inte av t-streckens beskaffenhet, ty
flera av de dikter som Albert Nilsson räknar som teosofiska dikter
från 1819 eller 1820 blir av sina raka t-streck återförda till att
vara skrivna senast sommaren 1819, och att några av dem är
skrivna innan Stagnelius for till Kalmar våren 1819 kan inte gärna
betvivlas.
Följande dikter kallar Albert Nilsson (s. 55) för »första gruppen
teosofiska dikter», nämligen: Minne, Solrosen, Rosen, Jungfrun i
det gröna, Molnet, Hösten I—III, Tystnaden, Månen, Höstaftonen,
Dröm på Hafsstranden, Vattnet (ur Elementerna), Hösten, Fjärilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
