Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Erik Eliiider
möjligen datera den grundmurade ovilja Johansson alltid visade
mot den drömmande och överkänslige Atterbom, och troligen var
dennes reaktion mot den framfusige, skrävlande och självsäkre
dalmasen tidigt lika tydlig och lika avgörande. Man har annars
svårt att förklara den vid Argus9 framträdande så spontana
förföljelselustan mot Atterbom och det starkt personliga drag, som
färgar båda sidornas anfall.
Ar 1817 flyttade Johansson till Stockholm och inträdde i
finansexpeditionen, medan ungefär samtidigt Atterbom anträdde sin stora
utländska resa. I Stockholm trädde den förre snart i förbindelse
med den romantiska kretsen och umgicks flitigt med män som
Askelöf, Livijn, Scheutz och Schwerin. Den stora litteraturfejden
hade nu mattat av, och många önskade flytta över striden från
litteraturens till politikens fält med liberala mål i sikte. Som
reseskildringarna visa, tog också Atterbom denna tid livligt de
liberalas parti i kamp mot den heliga alliansens makter i Tyskland.
Över hela linjen kan man i den forna romantiska kretsen
konstatera en viss öppenhet för tidens röster och ett aktivt intresse för
frihetsrörelserna. 1820 inträdde Johansson som medredaktör i den
nystartade tidningen Argus, och från början blev han genom sin
viljestyrka och sin kunnighet dominerande.1 Samtida press och
litteratur uppfattade med få undantag Argus som ett uttryck för
Johanssons personliga uppfattning, och mot honom riktade sig från
början huvudmassan av alla öppna och förstuckna angrepp på
tidningen. Hans person, stil och uppfattning präglade tidningen så
helt, att han själv oftast fick bära dess namn. När man i
offentlig polemik eller i samtida brev ser namnet Argus, så uppfattas
det i de allra flesta fall som liktydigt med Johansson — den
mång-skrivande och självsäkre ledaren.
Genast från början tog Argus avstånd från den litterära
polemiken och fördömde den fosforistiska striden som en »de widunderliga
pöbeltitlarnes, roddarspråkets, öknamnens, insinuationernas,
lögnrecensionernas och nidwisornas gyllne ålder.»2 Strax därpå kom
det första av den långa serien av anfall på Atterbom: ett spetsigt
gyckel med hans Idunarecension i SwensJc Literaturtidning och hans
1 H. Schück och K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, Andra uppl.,
III, Sthlm 1913, s. 473 har på Hammarskölds osäkra auktoritet velat tillskriva
Scheutz ett avgörande inflytande på de litterära artiklarna. Varken samtidens
utsagor eller Argus’ litteraturkritik ge säkert stöd för denna mening.
2 Argus, 1821, s. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
