Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Erik Eliiider
hundsfotten Argus och hans orimliga radoteri öfver Svenska
Skaldekonstens närvarande tillstånd».1 Slutet av artikeln var »nästan
helt och hållet» av honom ensam. »Väl skriker nu packet
förmodligen dubbelt värre», skrev Atterbom, »men så har man dock
sagt de bestarne sanningen, och det mera tydligt och fullständigt
än någonsin.» Det har varit ett behov hos honom att få tala ut
och säga &in mening om den, som fräckt sökte skända hans
drömvärld, och det har sitt särskilda intresse att konstatera, att detta
angrepp inte gällde en opersonlig idé utan en människa — den
dominerande i Argus redaktion Johan Johansson. Anspelningar på
honom förekomma snart sagt på varje sida. Spalt 748 antyder
om hans »utwärtes fägring» och hans universitetsstudier, spalt 751
vänder sig i en uddig dialog, som redan röjer något av samma
stämning som den hyperboreiska republiken, mot hans
egocentricitet och skrytsamhet o. s. v. I de delar av serien, som av brevet
till Euphrosyne att döma äro skrivna av Atterbom ensam, är denna
personliga ton lika tydlig. Spalt 774 talar om »den store mannen»,
spalt 775 om »wår forskare» i direkt polemik mot anfallet på
skalden i Wallinrecensionen och spalt 780 om »den store
Publicisten», som var »en så munter och listig Herre».
1822 kom Richerts skrift om den akademiska jurisdiktionen,
och Argus slöt genast upp på hans sida. Från denna tid var
striden mellan Uppsala och Argus fullt utvecklad på både den
litterära och den politiska fronten. Swensk Literaturtidning och Swea
lämnade villigt utrymme åt polemik mot Argus och liberalismen,
och från Argusy sida kommo intensiva motangrepp. Medan Geijer,
Grubbe och Biberg dock i allmänhet betraktades som värdefulla
fiender, vars debatt ändå kunde föra frågorna framåt, utdömdes
Atterbom konsekvent som en omdömeslös svärmare, ett lustigt litet
kuriosum — den romantiska idén driven in absurdum.2 Framemot
1825 ökade striden i intensitet. Till förmån för Vitalis utvecklade
Argus en intensiv propaganda mot de konservativa i Uppsala och
»den djupa oärlighet, den innerliga orättwisa och den fanatiska
förföljelseanda, som gemensamt utmärka deras polemik, hwaråt
brännwinsadvokaturens dialektiska klyftighet, delatörns beställsamma
insinuationer och en retad lazarons bildsirade urbanitet i diktionen,
ömsom tyckas lånt hufwuddragen».8 Första delen av LycTcsalig-
1 J. Mjöberg, Atterboms bref till Euphrosyne, Samlaren 1906, s. 74.
2 T. ex. Argus 1821, s. 240; 1822, s. 256, 3Q3 n, 335 o. s. v.
8 A. a., 1825, s. 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
