Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska liberaler i Lycksalighetens ö
157
Argus och den liberala oppositionen. En längre artikelserie under
åren 1825—27 tog bestämt avstånd från den liberala
skönmålningen av Amerikas förenta stater, Grubbe utredde samhällsläran
grundbegrepp, och Atterbom fixerade i samband med två
recensioner av nyutkommen litteratur sin ställning till tidsrörelserna
och deras liberala ledare. Den första av dessa gällde Jouys arbete
Moralen, tillämpad politiken, och vad detta verk betytt för
utformningen av den hyperboreiska republiken har tidigare visats av bl. a.
Santesson.1 Den andra — ett »Tillägg Om vissa Recensenten
tillhöriga läror i Philosophi, Ästhetik och Politik» 2, i anslutning till
en recension av Hammarskölds bok Grunddragen af Philosophiens
Historia — har däremot knappast tillräckligt observerats i sitt
sammanhang med Lycksalighetens ö. Båda dessa recensioner ha
tillkommit parallellt med arbetet på den hyperboreiska republiken.
»Besynnerligt», skrev skalden till Beskow, »att just som jag höll
på att i min O drifva en smula gäck med våra moderna
frihets-hjeltar (Astolf återkommer i 4:de Acten till sitt land, der folket
blifvit republikaner och beherrskas af publicister), så blef jag
föranledd att mot desse Herrar äfven på prosa göra ett allvarsamt
utfall!»3 Yid sidan av den poetiska utformningen har han alltså
under mera öppet visir givit sin tankegång och sitt stämningsläge
uttryck. Tydligare än på något annat ställe gav han här en bild
av, vad han ville komma åt med sin demossatir.
Den avgörande anledningen till att Atterbom ansåg sig
nödsakad att i en tidskriftsartikel klart för alla förnuftiga läsare,
som verkligen ville förstå honom, söka »skingra de lögnskyar, med
hvilka han [Argus] gjort sitt yttersta att omtöckna»4 sanningen
var det anfall, tidningen i oktober 1826 riktade mot Swea och
universitetslitteraturen. Med styckade citat ur Litteraturtidningen och
uppsalakretsens övriga skrifter ville Argus leda i bevis, att
Atterboms, Geijers och Grubbes uppfattning »så wäl i politiskt, som
religiöst och filosofiskt hänseende, ej innehåller annat eller
karakteriserar sig annorlunda, än som den mest krassa Mysticism».5 Med
en bedövande ordrikedom och en övertygelsens frenesi anföll Argus
den historiska skolan och Swea, både för deras fördärvliga läror
1 Santesson, a. a., s. 100 ff. och Swea, IX, II, Uppsala 1826, s. 135 ff.
2 Sivea, X, II, Uppsala 1827, s. 164 ff.
8 P. D. A. Atterboms och B. v. Beskows brevväxling, I, Sthlm 1926, s. 50.
4 Swea, a. a., s. 194.
5 Argus, 1826, s. 335.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
