Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska liberaler i Lycksalighetens ö
161
för mycket gyckel och mången kostlig parodi, när den konservativa
kretsen samlades kring Järta i universitetsstaden. Samtidigt som
Argus-redaktören i sin tidning framstod som en oförskräckt
publicist, var han fysiskt feg, så feg, att »den store, starke mannen
skulle kunnat drifvas på flykten af en djerft anfallande pojkbyting».1
Som en följd därav berättas han ha varit ytterligt sällskapskär,
när han skulle begiva sig till sitt hem i utkanten av Stockholm. I
sitt samtal använde Johansson ofta stereotypa uttryck. Särskilt
förtjust måste han ha varit i det överlägset beskyddande tilltalet
»gosse» och det säkert i hans mun lika förkrossande »herre». I
Dahlgrens komedi Argus i Olympen utnyttjas denna egenhet flitigt2
— ett av de få exemplen på rent personliga angrepp i denna pamflett.
Svenskt biografiskt lexikon nämner också liknande uttryck flera gånger3
och Orvar Odd ger oss i sin skildring av vännen bl. a. det kostliga
uttrycket »Det der begriper ni inte, gossar! Ptrhm!»4, som in nuce
ger hela Johanssons attityd och dessutom en satsmelodi, som direkt
för tanken på Vägvisarns utrop i Lycksalighetens ö. Både den
johanssonska fegheten och hans nedlåtande sätt att behandla sin omgivning
voro så väl kända i Uppsala, att det vore förvånande, om Atterbom
tecknat Vägvisarns bild utan påverkan från den föraktade fienden.
I Livijns brev till Askelöf omkring 1820 får man en ganska
levande bild både av Johanssons styrka och hans svagheter. I ett
av dem talas om »de icke mest behagliga fnysningar»5, som
tydligen karakteriserade hans uppträdande. Beskows lilla komedi
Julklappar åt Argus tog inte mindre än sex gånger fasta på den
egenheten6, och författarna till anfallet mot Argus i Swensk
Literatur-tidning 1825 talade om »det stolta fnysandet, det tillgjorda
leendet»7, varmed han behandlade varje motståndare. Det kan därför
knappast vara någon tillfällighet, att Atterbom två gånger i första
upplagan av dikten gav scenanvisningen »snusande»8 åt Mopsus —
prototypen för den hyperboreiske medborgaren — och att han i
den omarbetade tillade honom denna egenhet ännu en gång.9 I
1 Sv. biogr, lex., a. a., s. 377.
2 (C. F. Dahlgren), Argus i Olympen, Sthlm 1825, s. 59, 61, 62, 63.
8 Sv. biogr, lex., a. av s. 372, 375.
4 Sturzen-Becker, a. a., s. 191. Spärrat här.
5 KB: EpA: 13:2, 3Vs 1819.
6 (B. v. Beskow), Julklappar åt Argus, Sthlm 1825, s. 8, 16, 19, 29, 32, 32.
7 Sw. Literaturtidn., 1824, sp. 807.
8 Atterbom, a. a., s. 273, 279.
9 P. D. A. Atterbom, Lycksalighetens ö, II, Örebro 1854, s. 260.
11 — 3974. Samlaren 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
