Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H., Fredrika Bremers första roman
177
mig* att skiljas från systrarne, isynnerhet från Fredrika. Vi hade
hitintills så troget följts åt i nöd och lnst» (Q. s. 60) och hon
vittnar också indirekt om att Fredrika hjälpt henne att övervinna alla
betänkligheter mot det äkta ståndet: »Den för mig så deltagande
Fredrika såg i detta giftermål för mig blott glädje och lycka och
förutsade profetiskt, att det skulle bli ett af de få verkligt lyckliga
på jorden» (Q. s. 62).
Är Emilia ett porträtt av Charlotte, så måste Algernon vara
tecknad efter den unge assessor Quiding, Charlottes fästman. Om denne
har Fredrika Bremer blott fördelaktiga saker att säga i sina brev.
Det enda hon inte är belåten med, är att han rövar bort hennes
syster: »Quiding är innerligt bra och innerligt treflig, men han tar
bort Charlotte och derföre börjar jag bli honom alt mera gram» (t.
Leuhusen 30 sept. 1830, n:r 33). Emellertid är det klart, att Fredrika
Bremer före publiceringen av Familien H. I icke tillnärmelsevis kunde
lära känna sin blivande svåger så bra, som hon kände sin syster. Först
vid eklateringen tycks hon ha gjort hans personliga bekantskap
och därvid fattat sympati för honom, men så värst mycket kan hon
inte ha utgrundat om hans innersta. Angående förhållandet mellan
romanens Algernon och verklighetens Quiding kan därför inte något
bestämdare sägas, än att båda genom en uppriktig kärlek till
respektive trolovade, genom karaktärsfasthet och lugn beslutsamhet
drivit sin vilja igenom, häri understödda av familjernas krav på
det passande och ett givet löftes orygglighet. Följden har också
blivit, att Algernon till skillnad från Emilia framstår som en
typisk romanfigur, ett fullkomlighetsmönster av det slag, som
utesluter varje möjlighet till individuell psykologisk analys i
teckningen. Det är också mycket lätt att se, varifrån Fredrika Bremer
hämtat modellen till detta manliga ideal. Han är en avbild i
miniatyr av titelfiguren i Sam. Richardsons Sir Charles Grandison.
Att Fredrika Bremer mottagit starka intryck från denna, den mest
kritiserade av den store kvinnopsykologens romaner är nämligen
uppenbart. Det är inte heller svårt att förstå, att Grandison varit
något av en upplevelse för henne. Här hade hon funnit en roman,
fylld av moraliskt allvar och upphöjd idealitet, därtill nästan fri
från skildringar av de tillvarons nattsidor, som Richardson annars
inte drar sig för att skoningslöst utmåla. Här fick hon också
beskåda ett i litteraturen alldeles enastående porträtt av mannen i
sin prydno, en figur som trots allt blir levande, därför att han så
12 — 3974. Scmlaren 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
