Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
Elof Ehnmark
på ett sätt, som jämt blir uppmärksammat. Om godheten sålunda
är ett särskilt utpräglat drag, får naturligtvis fördenskull det eldiga
temperamentet inte saknas. Båda kunna utbryta i häftighet. Sir
Charles beklagar ångerfullt sitt lynnes eldfängdhet, när han vid ett
tillfälle kör ut några falska och lågsinnade personer; Algernon ger
sin försumlige kusk en rungande örfil. Särskilt överensstämma de
i sin avsky för dueller. Denna sak är rentav ett av de moraliska
huvudmotiven i B-ichardsons roman och Sir Charles, som
naturligtvis är en överlägsep fäktare, framlägger upprepade gånger skälen
för sin förkastelsedom över denna i 1700-talets England tämligen
vanliga sport. (Vol. I, brev 39 s. 308, Yol. II, brev 3 s. 49.) I
Fredrika Bremers värld hörde duellerandet naturligtvis inte till de
alldagliga händelserna men det var därför inte något, som lion
bara läst om i böcker. Henning Wrangel, make till den Hedda
Wrangel, som hon visserligen först senare personligen träffade, var
beryktad som en hetlevrad duellant, och i ett brev till Leuhusen
(16 maj 1831, n:r 55) berättar hon att den senaste
huvudstadsskandalen är en duell i Hagaparken, som utkämpats mellan en kapten
Stål och unge Troil, varvid den senare illa sårats. Dueller
förekommo alltså, men det sista exemplet visar naturligtvis också, att
sådana hörde till de mera uppseendeväckande tilldragelserna. När
därför Algernon mot sin vilja tvingas vara Sekundant vid en duell,
där hans bäste vän såras, förefaller episoden inlagd endast för att
Algernon genom sin uttalade avsky för saken inte heller i detta
avseende skall stå tillbaka för Sir Charles.
De båda romanhjältarna överensstämma dock mindre i detaljer
än i den atmosfär, som vilar över dem. Det ädla, överlägsna,
moraliskt högtstående, karaktärsstyrkan och det nobla
gentlemanna-skapet, den säkra balansen och den hängivna beundran de ingiva,
allt detta är typiskt för dem båda; de överensstämma på ett
sådant sätt, att man kan kalla Algernon för en svensk Grandison.
Och när Algernon och Emilia äntligen förenas, kan Fredrika
Bremer inte undgå att tänka på den för hennes generation säkert lika
rörande som numera löjliga scen i Richardsons roman, där
hjältinnan underskriver giftermålskontraktet.
How the dear creature trembled when she came in, and ali the
time of the shortened reading! But when the pen was given her, to
write her name, she dropt it ön the parchment, out of her trembling
hand. Sir Charles saw her emotion with concern; and held her up,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
