Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Elof Ehnmark
bekymmer och hade ett uteslutande förtroende till henne.» Som
barn hade Fredrika Bremer enligt egen uppgift (Sj. A. s. 94) hyst
en nästan avgudande beundran för modern; när hon sedermera
»fått litet rop om att vara qvick», hade detta resulterat i »vida
mindre kärlek för och mycket mera gunst hos min mor» (s. 96).
Det kunde väntas, att hon i överstinnan H. skulle ha givit
idealbilden av både den förtroendeingivande modern och den lysande
världsdamen, av både mamsell Frumerie och patronessan Bremer,
men hon gör inte en ansats åt det hållet. Överstinnan H. äger
ingen av de charmanta egenskaper, som prydde fru Bremer. Det
är betecknande och det ligger en dold kritik i dotterns
förfaringssätt.
En liknande iakttagelse kan göras beträffande husfadern i
romanen. Överste H. presenteras sålunda:
Han var lång och starkt byggd men mager och hade ett sjukligt
utseende. Hans anletsdrag voro ädla och ur hans djupt insjunkna
ögon framträdde en blick, genomträngande men lugn och merendels
uttrycksfull af en nästan gudomlig godhet, i synnerhet då han fästade
den på sina barn. Han talade sällan, höll isynnerhet aldrig tal, men
hans ord, utsagda långsamt och med en viss lugn kraft, hade
merendels verkan af orakelspråk. Allvar och mildhet rådde i hela hans
väsende. Han höll sig nästan besynnerligt rak, och jag har alltid
trott, att det mindre härledde sig från vanan af militairisk hållning
än från det oböjligt redliga, fasta, upprigtiga, som var grunden för
hans character och som afspeglade sig i det yttre [...]; någongång
lät han undfalla sig en torr-rolig anmärkning, hvilken åtföljdes af en
mine, på engång så skälmaktigt komik och tillika så uttrycksfull af
skonsam godhet mot den, som ådragit sig anmärkningen, att denne
dervid kände både bryderi och nöje (s. 87).
Om Carl Fredrik Bremers yttre stå inga närmare upplysningar
att vinna. Man vet, att han var en kraftfull man, man vet också,
att han hade krämpor att dras med, särskilt åren efter den stora
utrikesresan 1824 (Q. s. 46). Två av överstens karakteristika synas
sålunda överensstämma med patron Bremers. Man kan tillägga,
att denne säkerligen också var fåmäld och att hans ord hade
»verkan af orakelspråk». Något virilt kraftfullt, fast och nästan
stoiskt måste också ha funnits i hans inbundna väsen. Charlotte
har berättat, att då gikten på allvar ansatte honom, härdade han
ut med stort tålamod och utan klagan. »Blott af det smärtsamma
uttrycket i ansigtet sågo vi, huru mycket han led. När sjukdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
