Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Elof Ehnmark
omtalat, att Elisabethfiguren är en del av henne själv. I biktbrevet
till Böklin säger hon: »Ifrån 20 till 29 år utbildade sig- hos mig
det tillstånd, som till en liten del är skildradt i Tröstarinnan och
en del af Elisabeths historia i tredje d. Teck.» (n:r 88) och i
Sj. A. s. 93 heter det: »Min första kärlek var för mitt fädernesland.
Jag älskade det såsom Elisabeth i ’Teckningar ur hvardagslivet’.
I den målning hon gör af sin ungdom och sina känslor har jag
beskrifvit mina.» Vad Fredrika Bremer här närmast syftar på är
Elisabeths stora harang i romanens andra del: »Fädernesland, frihet,
ära! — hade jag kunnat lefva, strida och dö för er» (s. 75) och
strax därefter nästan ordagrant som i Sj. A.: »min första kärlek
var mitt fädernesland» (s. 78). Det blir sålunda tillfälle att
sedermera återkomma till en närmare analys av denna romanfigur. I
första delen koncentreras skildringen av Den blinda till det tillfälle,
då hon framträder som sångerska och med glödande patos tolkar
Ariadne på Naxos. Förut har hon blott skildrats sittande stum
och tillbakadragen i familjekretsen:
Man kunde ha tagit henne för en antik statue, så skön, så
marmor-hvit, så orörlig var hon. Vackrare mörka ögon än hennes kunde man
ej se. Men ack, hon förtjänte visst att beklagas. Dessa sköna ögon
skulle aldrig mera skåda jordens ljus. Hon hade sedan 4 år svarta
starrn. Hvad som rådde i djupet af hennes själ, var det storm eller
lugn, hade man svårt att se — dess speglar voro fördunklade och något
stelt, kallt, nästan halfdödt hvilade i det yttre och bortstötte alla
frågande blickar. Det föreföll mig, som hade hon i en känsla af stolt
förtviflan, den stund, då ödets dom afkunnades henne: ’Du skall ej
mera se ljuset!’ sagt med en dyr ed: ’ingen skall se min smärta!’ (s. 94).
Under husrådinnans första afton i familjen Hs hem utgör Den
blindas uppträdande det dramatiska inslaget. Hon säger plötsligt:
jag vill sjunga!, Helena sätter sig vid pianot och den blinda
bestämmer kort och kärft, att hon vill föredraga »Ariadne à Naxos».
Hennes röst är inte behaglig utan stark, djup, nästan hemsk men
besjälad av en djup känsla, ett sublimt patos. Med yttersta intensitet
tolkar hon, hur Ariadne uppstiger på klippan för att vinka farväl
åt den älskade, men just då hon med hela sin själ och »med ett
sönderslitande uttryck af kärlek och smärta i röst och anlete med
Ariadne utropade ’Teseo, Teseo’», stiger översten upp, avbryter
henne och för henne tillbaka till soffan. Den blinda är dödsblek
och utom sig. Efter en stund leder henne översten med orden:
’du behöver vila’, ut ur rummet (s. 114). Den blinda framträder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
