Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Elof Ehnmark
ment. Däremot kan den inte kallas en tendensroman — utom
naturligtvis för systern Charlottes personliga del. Emellertid tar
Fredrika Bremer, utan att handlingen egentligen ger henne så stor
anledning, tillfället i akt att debattera ett problem a v allmännare
betydelse och av lika stort estetiskt som etiskt intresse, nämligen
frågan om romanen och dess berättigande. Det är tydligt, att hon
är angelägen om att klargöra sin ställning i denna sedan
1700-talet livligt debatterade fråga, som hon i och med sitt rent
skönlitterära författarskap tvingas ta ståndpunkt till från andra
synpunkter än tillförene, då hon blott var läsare av romaner.
Diskussionen kommer i gång helt apropå, i det den burdust lantlige
och tämligen barbariske onkel P råkar få syn på några böcker på
ett bord (s. 181 ff.). Han fördömer utan vidare romanen och
överhuvud kvinnans behov av andliga sysselsättningar, häruti visande
sig som en manlig efterföljare till den på samma sätt resonerande
matronan i Théconseillen. På sin sida får han den indolenta
friherrinnan S., bakom vars sköna ögon, enligt Julie, inga egentliga
tankar ha sin hemvist, men även Algernon, som anser, att
»romanläsningen är för själen, hvad opium är för kroppen; ett oafbrutet
fortsatt bruk deraf enerverar och skadar.» »Jag tror», fortsätter
han, »att ett ungt fruntimmer kunde bättre använda sin tid än
att egna den till denna läsning» (s. 186). Han upprepar, som synes,
vad Fredrika Bremer själv låter Den ensamna i samma volym av
Teckningar uttala (s. 30), tydligen å författarinnans egna vägnar.
Algernon är med sin enda replik ute ur debatten. Så gentleman
och idealfigur han är, får han sålunda inte företräda Fredrika
Bremers nya uppfattning men dock en, som hon själv tills för kort
tid sedan hyst och därför måste förstå och respektera. Han skiljer
sig även fördelaktigt från de föregående talarna därigenom, att han
endast fördömer de unga damernas romanläsning, inte deras läsning
över huvud taget. Algernon får naturligtvis lojalt stöd av Emilia,
och det hjälper inte stort Julie, ty det är hon som blir angripen,
att hon omedelbart förut erhållit undsättning av kornetten, vilken
till vapen håller fram Corinne och Ivanhoe: »Fru Staels Corinna
har kostat mig en sömnlös natt och för Walter Scotts Rebecka
har jag i tre dagar alldeles mistat aptiten» (s. 185). Först
professor L är i stånd att lägga fram de avgörande argumenten till
försvar för romanen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
