Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Elof Ehnmark
på båda hållen —• likaså kravet på idealisering*, om än Fredrika
Bremer inte går så långt som fosforisterna. Också Palmblad prisar
den roman, som framvisar själfullare människor än verklighetens,
sköna karaktärer, ädla handlingar och uppträden. Han angriper
emellertid strängt moral- och huslighetsromanerna av Lafontaines
och Kotzebues sort. Det finns visserligen beröringspunkter mellan
denna populärroman och Fredrika Bremers Teckningar, men i det
väsentliga överväga olikheterna. Fredrika Bremer vädjar aldrig
till sensationslystnad, hon är fri från varje spår av slipprighet, hon
lägger aldrig huvudvikten vid intrigkonstruktionen och är sparsam
med de sällsamma äventyren. Det var också i första hand denna
sorts roman med dess billiga lyckoomkastningar, dess
verklighetsfrämmande händelseförlopp och dess allt dominerande erotiska
förvecklingar som kommit henne att så strängt uttala sig i Ben
Ensamna. Palmblad slutar sin Dialog med en hänförd lovsång över
Mme de Staëls Corinne och åt denna roman ger ju också Fredrika
Bremer ett hedersamt omnämnande. Här kunna alltså båda mötas i
endräkt men knappast dock med samma motivering för sin
beundran. För Palmblad är Corinne den romantiska poesiens
förkroppsligade sinnebild, för den unga Fredrika Bremer hade hon
väl varit en tolk av hennes egna tankar och drömmar men kunde
knappast längre vara det; man torde snarare kunna säga, att den
fortsatta utvecklingen av Elisabeths öde blir en uppgörelse med
Corinne-idealet. Just därför har hon på sitt sätt kunnat uppskatta
sanningen i dess tragik.
Tyvärr låter inte Fredrika Bremer professor L med exempel
belysa, vilka romaner som motivera hans försvar. Man kan
emellertid ta för givet, att t. ex. Richardsons verk, inte minst
Grandison, fylla kraven och likaså den författares, som jämte Corinne
bli ensamt namngivna i debatten, Walter Scotts. För Scott hyste
Fredrika Bremer en livlig beundran; han får ett gott betyg redan
i debutnovellen Axel och Anna och apostroferas ännu en gång i
senare delen av Familien H. Härav och av ett ordagrant citat ur
The fair maid of Perth i brev n:r 14, den 18 febr. 18291, kan man
se, att den store engelsmannen var aktuell för henne just vid den
tid, då hon debuterade som författare. Hon lockas emellertid inte
ett ögonblick att följa honom på historieromanens område; därtill
var hon för litet beläst, för mycket upptagen av sina egna pro-
1 E. Lindström, Walter Scott och den historiska romane?i i Sverige, s. 141.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
