Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
Arne Lidén
ord om Brand, har kommit Strindberg att betrakta den tilltänkte mäster
Olofs opraktiska hyperidealism som något förlegat och reaktionärt. I
stället har uppställts kravet på ett återuppväckande av revolutionsidealen
och kamp mot reaktionen på alla områden. Inte minst viktig för
Strindberg, som från Uppsala förde med sig planerna på ett reformationsdrama,
bör Brandes’ framställning av frihetsidéernas ständiga kretslopp i
historien ha varit; efter tider av reaktion ha de ständigt dykt upp på nytt,
revolutionen är en fortsättning av reformationen, båda återgå de på
renässansen, som i sin tur var ett pånyttfödande av arvet från antiken.
Denna historieuppfattning har Strindberg, som Lamm också visat,
verkligen tillägnat sig. I artiklarna Latin eller Svenslcaf från 1872 talas det
på ett sätt, som visar, att han anpassat den efter sina särskilda syften,
om hur »då kristendomen urartat till en usel påvelära och svingat sig upp
till tyrann över den fria tanken», det var »de friska liberala övermodiga
idéerna, som hämtades upp ur katakomberna», och hur »den stora minan,
som sprang år 89 har kastat idéer nog vitt omkring, att vi än i dag ha
att göra med att plocka upp bitarna».1 Denna uppfattning, som också
blir av beståndande värde för honom, bör ha gett honom mod att
fortsätta sitt reformationsdrama efter en ny plan med gott hopp att inom
dess ram kunna ge uttryck åt de problem, som en tidsenlig dikt borde
behandla. För ett nutidsdrama, sådant som Björnson och Ibsen, också
under intryck av Brandes, skapade, var han ännu inte färdig, därom
vittnar det misslyckade försöket ännu 1875, Anno fyrtioåtta.
I själva verket borde det inte ha kostat Strindberg någon större möda
att lägga om sitt drama efter Brandes’ program. Som Paul Bubows och
Gunnar Åhlströms undersökningar visat, anslöt sig detta i större
utsträckning, än man velat tro, till äldre riktningar, främst vänsterhegelianismen,
— vilka Strindberg redan på olika vägar kommit i kontakt med — under
det att det positivistiska inslaget var begränsat.2 Som jag senare skall
framhålla, var den litteratur, Brandes åberopade för sin paroll »problem
under debatt», till stor del redan bekant för Strindberg. Annorlunda
förhöll det sig med Buckle. Här mötte han en avancerad positivistisk
åskådning, som på ett helt annat sätt blev ödesdiger för dramat. Dess allmänna
radikalism, framställningen av »skyddsandan», som står i vägen för
utvecklingen, har väl skärpt Strindbergs kritiska syn på
samhällsinstitutionerna och så tillvida bidragit till utformningen av Gert, men frånsett
detta är det, som Lamm framhåller, mycket litet av det för Buckle
säregna, som gått över i den strindbergske revolutionshjälten. I Buckles
lära är förkunnandet av tvivlet och alla sanningars relativitet det centrala.
»Det kommer en dag, då man skall kalla mig papist!», utbrister Gert i
dramats början.3 Något av Buckles antidemokratiska förakt för den tröga
massan finner man också i hans ord till Olof: »Dåre! Led strömmen, ty
strömmen äro vi, de gamla äro stillastående dypölar, dem behöver du
minsann ej streta emot; men låt dem icke ruttna eller torka ut; skaffa dem
avlopp, och de skola även strömma med!» (s. 26). Men i stort sett är Gert
1 Strindberg, Kulturhistoriska studier, Saml. skr., IV, s. 259 f.; här cit. efter Lamm,
a. a. s. 100.
2 P. Rubow, G. Brandes’ Briller, 1932. G. Ahlström, G. Brandes’ Hovedströmninger,
1937.
3 Mäster Olof, Saml. skr., II, s. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
