Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den strindbergske Gert bokpräntare
5
Hör du! Hör du! Bind icke andarna med någon boja! Glöm icke den stora
pingstdagen. glöm icke ditt stora mål: andligt liv och andlig frihet. Lyssna icke till
det dödsropet ’si det är allt gott!’, ty då kommer ej det tusenåriga riket, frihetens
rike, till stånd, och det är just det som börjar nu!» (s. 21 ff.). När Olof tvekar av
fruktan, får han veta: »Ja, om det är en olycka att bli berövad ali jordiska lycka,
att släpas i fängelse, lida fattigdom, hånas och smädas för sanningen. Då är du
icke värd en så stor olycka» (s. 25). Och han fortsätter: »Tro mig, du skall bli
en Daniel, som skall säga förstarna sanningen, och de skola stå dig efter livet,
men Herren skall skydda dig» (s. 26). Olof bryter med Gert, men hans ord ha
gjort djupt intryck på honom, och när därför den stora besvikelsen kommer
med Västerås riksdags beslut, är han ett lätt byte för Gert. Då denne gör honom
uppmärksam på folket, som jublande drar ut till de nöjen kungen anordnat för
att dämpa missnöjet, säger Olof: »Arma barn! de dansa efter hans pipor och gå
till döden efter hans trummor — skola då alla dö att en må leva!» (s. 133). »En skall
dö på det alla må leva!», svarar Gert, och Olof gör en rörelse av motvilja. Så
långt hade han dock inte tänkt sig, att det skulle gå. Gert är den drivande kraften
i en förening, som skall fortsätta reformationen. »Det är sant, du vet inte vår
förening. —––Concordia res parva crescunt — Vi skola fullfölja reformationen
— Gert är en långsvnt man — jag är så liten bredvid honom», säger Olof till Lars
(s. 152). Kort innan sammansvärjningen upptäckes, överlämnar Gert till Olof
en bok, där han samlat folkets klagomål. »Denna bok är frukten av mitt tysta
arbete! I skolen på varje blad läsa ett klagoskri, en suck av tusen som varit nog
blinda att tro det vara Guds vilja att de skola lida ens förtryck, de ha ansett som
sin plikt att ej våga tro på befrielse — I skolen höra klagomål ända ifrån
Norrlands obygder ned till sundet — av kyrkans spillror bygger adeln upp nya slott
och nya fängelser åt folket ■— I skolen läsa huru kungen säljer lag och rätt då
han låter mördare undgå straff om de fly till saltpannorna; I skolen läsa huru
han beskattar lasten då han låter skökor betala för att de skola få driva sin
näring; ja, själva fiskarna i floderna, själva havsvattnet har han slagit under sig,
men det är slut nu, man har öppnat ögonen på folket, det jäser och det sjuder,
snart skall förtrycket krossas och de skola vara fria! — — — Det är folkvisor, ser
du, så här sjunger man då man går i oket! Jag har farit omkring i städerna och
på landsbygden, jag har frågat dem: ären I lyckliga? Och här äro svaren! Jag
har hållit ting! Här äro besluten inskrivna! Tron I att millioner viljor rå på en!
Tron I att Gud skänkt detta land med människosjälar och egendom åt en enda
för att denne därmed skulle handla efter godtycke, eller tron I ej snarare att
han skall utföra vad alla vilja! I svaren ej! Nåväl, I bäven vid tanken på att
det kan bli slut! Hören nu min bikt! I morgon dör förtryckaren och I ären alla
fria!» (s. 164 f.). Minan i Storkyrkan skall ge signalen till folket att resa sig »och
välja en furste efter sitt behag» (s. 166). — Då de sammansvurne blivit gripna,
är visserligen hoppet på nuet sviket, men Gert går i döden i fast förtröstan på
framtiden: »Vår skörd var ej mogen. Det skall falla mycket snö om höstsäden
skall gå, ja, sekler skola förgå innan man får se ens en brodd! De sammansvurna
äro gripna, säger man, och håller tacksägelser; man misstar sig; här gå
sammansvurna runt omkring oss, i de kungliga gemaken, i kyrkorna och på torgen, men
de våga ej vad vi vågat, dock skall det komma en gång» (s. 179).
Jag tar som utgångspunkt självbiografins ord, att Gert är
»kommunarden». En modern läsare måste ju konstatera, att Gert på sin höjd är
kommunard till en del, så långt det går att förena dennes roll med
veder-döparens, men att det mesta av hans idéer är oförenligt med
kommunar-dens tänkesätt. Som typ för en barrikadhjälte från 1871 kan den religiöse
extatikern Gert inte gälla. I den mån någon bestämd teoretisk åskådning
låg bakom kommunardens handlingssätt, var det Internationalens
materialism, även om äldre ideologier i en viss utsträckning spelade in. Men
det är inte säkert, att Strindberg sett saken på samma sätt, och man kan
fråga sig, vad han kan tänkas ha lagt in i ordet. Självbiografins
förklaring, att Buckle bestämt hans syn på Pariserkommunen, måste tagas med
reservation även av det skälet, att han väl tvingats att bilda sig en upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
