Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
Arne Lidén
vägar kunnat möta dem. Bortsett från den inhemska tradition, som han
kunnat bygga vidare på, hade han i den utländska litteraturen kommit i
kontakt med dem. I självbiografins första delar nämner han såväl Sue
som George Sand och Hugo. »Detta var en världshistorisk dikt, ville han,
och socialismen i den gick galant i honom», heter det (XVIII s. 174) om
Den vandrande juden, ett uttalande, som naturligtvis måste läsas med
kritik. I fråga om George Sand nöjer han sig med att tala om hennes
»sociala fantasier», och man behöver ju inte misstänka den Strindberg av
år 1886, som skrev självbiografin, för att överdriva hennes eventuella
betydelse för honom. Att hon både direkt och indirekt påverkat
kvinnouppfattningen i Mäster Olof, är emellertid ganska säkert. Det finns ett
samtida bevis för Strindbergs uppskattning av henne i en av T. Eklund
framdragen tidningsartikel i Svalan den 26 april 1872: »George Sand hade
1832 skickat ut sitt manifest mot kvinnoslaveriet, och männen knöto
nävarna eller skrattade åt denna fräcka Indiana, och kvinnorna, ja, de
kastade naturligtvis första stenen på sin befrierska. Men de funnos dock
även hos oss, vilka förstodo vad den starka anden George Sand ville1.»
Det faller utanför ramen för denna uppsats att ingå på frågan om George
Sands och saintsimonismens eventuella inflytande i detta avseende, jag
vill blott påpeka, att de ovan citerade orden gå igen i Olofs tal om och
till skökan (s. 52 f): »Ropen på folket och släpen ut kvinnan! Tron I icke
att femtio karlar rå att slita henne i stycken, så våren övertygade att
femhundra kvinnor skola göra det!» — Av större intresse ur min synpunkt
är Hugo, vars betydelse för Strindberg under olika skeden av hans liv ofta
konstaterats. Det är revolutionären Hugo, han hyllar i självbiografin:
»Upproret mot samhället; den på den ensliga ön boende skaldens dyrkan
av naturen; hånet av den alltid härskande dumheten; raseriet mot
prästreligionen och svärmeriet för Gud såsom alltets upphovsman; allt detta,
som låg i frö hos ynglingen, började gro, men kvävdes ännu av de gamla
böckernas höstfällda löv» (s. 378).2 Dessa ord må gälla för vad de kunna;
det bör dock ha varit med något av återseendets glädje Strindberg tagit
del av Brandes’ radikala idéer och under intryck av dem skapat Gert
bokpräntare, ty det var ju bl. a. just till de sist nämnda författarna Brandes
hänvisade för sin paroll. Att under sådana förhållanden minnet av
Hugos hjältar återupplivats, att han väl också kommit att se dem i en
delvis annan dager, förefaller sannolikt. Mot bakgrund av detta
försvinner motsatsen mellan Gertgestaltens radikala innehåll och
romantiskdemoniska form; de höra organiskt samman. Den slutsats, som Warburg
(a. a. s. 436) — med annan utgångspunkt — kommer till, vill jag
därför understryka: »Det är sannolikt att en prometeisk figur, fiskaren i
Yictor Hugos av Strindberg beundrade Havets arbetare, starkt påverkat
teckningen av Gert; i det hela företer gestalten frändskap med vissa
Hugos gåtfulla skepnader.» Lika välgrundat synes mig också ett annat,
även det från Warburg härrörande antagande, omtalat av Lindberg
(a. a. s. 39 f), nämligen om sammanhang med Gutzkows Uriel Acosta.
Något direkt inflytande behöver det inte vara fråga om — en direkt
undersökning tycks ha gett negativt resultat —, men ett ganska intimt
1 T. Eklund, Strindbergs verksamhet som publicist, Samlaren 1930, s. 147.
2 Jfr Olofs ord (s. 151): »Broder, har du sett om våren hur förrårets avfallna lövskrud
täcker marken och vill kväva de unga plantorna som skola fram.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
