Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Arne Lidén
honom gäller för övrigt vad ovan sagts om utopisterna i allmänhet, att
Strindberg indirekt kunnat på många vägar komma i kontakt inte bara
med hans tankar utan även med hans säregna stil. I Sverige tycks han
ha varit mer känd än de övriga utopisterna; hans bok Paroles d’un Croyant
var översatt och har lämnat många spår efter sig. Han intog i flera
avseenden en särställning, och med honom som mellanled kan klyftan
mellan kommunarden och vederdöparen ytterligare fyllas ut. Jag skall här
taga fram ett par uttalanden om honom, som med någon sannolikhet ha
kunnat komma under Strindbergs ögon. Det första är Geijers av Werin
omnämnda recension av En troendes ord.1 Den fanns omtryckt i hans
samlade skrifter 1855 och har alltså varit lätt tillgänglig. Geijer förklarar
boken vara ett märkligt tidstecken, »ett härskri av den protesterande
katolicismen» och i »de nyaste politiska färger». Man kunde dock visa upp dess
historiska anor. »Protestantismen för 300 år sedan var en protest mot det
andeliga påvedömet. Folken begärde en andelig konstitution. Bibeln blev
framdragen ur sin gömma; och la charte ser a désormais une vérité.
Därmed gick i verkligheten ej så lätt. Den högsta andeliga myndigheten hade
blivit frigjord. Var skulle den hädanefter ligga?» Denna fråga löstes aldrig.
»Lutheranerna — den tidens moderata — ha ej avgjort denna
reformationsseklets högsta politiska fråga.» I Sverige hade problemet först lösts
så, att det blev »en rent monarkisk början genom Gustav I (som ej tvekade
att tillägna sig själv högsta myndigheten även i religionen)». Efter en
blick på fortsättningen återkommer Geijer till boken: »Den är med stor
skicklighet författad, i de falska profeters ton. Jakobinismen i
bibelspråk tar sig ej så illa ut, och det retande i sammanställningen har utan
tvivel bidragit till bokens lycka. — Den har överskjutit sitt mål (också
har påven fördömt den); men framåt pekar den — och med många
andra tecken därhän, att tidens stora process slutligen i religionen, förr
eller senare, lärer finna sitt utslag.»2 — Denna artikel måste ha erbjudit
Strindberg mycket av intresse för hans reformationsdrama och ytterligare
underlättat möjligheten att förena det aktuella och det historiska. Man
hör liksom ett eko av Geijers ord om den religiösa frågans betydelse i
diskussionen mellan Olof och adelsmannen, där den senare övermodigt
förklarar, att »la religion est morte», men den förre svarar: »Tyvärr blev
min uppfostran försummad, den gjordes i Tyskland som ni vet, och
tyskarna ha ännu icke kommit ut över religionen»! (s. 93 f).
Den andra uppsatsen är den, också av Werin (s. 381) omnämnda’, i
Eos 1839, nr 16, till största delen en översättning från W. Menzels
Literaturblatt. Menzel hade i början stått das junge Deutschland nära men
sedan spelat förrädarens roll. Det kan väl synas föga antagligt, att
Strindberg känt till denna gamla tidskriftsuppsats, men å andra sidan får det
ihågkommas, att Eos spelat en stor roll under den malmströmska striden
mot romantiken och att Strindberg för sina estetiska studier kan ha stif-
läste på gymnasiet, finnes (4 avdeln., 1 uppl., 1861, s. 80—87) ett urval av »Paroles d’un
Croyant».
1 Werin, C. J. L. Almquist, 1923, s. 380.
2 Geijer, Saml. skr. utg. av J. Landquist, VII, 1928, s. 170 ff. Även i fråga om
saint-simonismen kan Geijer ha varit en källa; den behandlas såväl i Om vår tids inre
samhällsförhållanden som Människans historia, att icke nämna uppsatsen om Saint-Simon från
1834, vilken emellertid inte fanns i de samlade skrifterna 1855.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
