Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den strindbergske Gert bokpräntare
17
Thrane, vilken 1851 häktats, skrev Ibsen en politisk komedi i parodisk
form, Norma (Bull, a. a. s. 291). Under de följande åren gick hans
diktning till stor del i annan riktning, men i Kongsemnerne skapar han i bisp
Nicolas en gestalt, som äger samband med hans ungdoms
romantisk-radikala spekulationer. I denne har man också, som ovan påpekats, mycket
riktigt velat se en av Gerts förebilder. I de stora idédramerna skymta
också ibland dagens sociala debatter.1 Men det är först i De unges förbund,
han i realistisk miljö vänder sig till dessa ämnen, och han går då tillbaka
till händelserna kring 1850.2 Intrycken återupplivas, revolutionsidéernas
bärare prövas, och halvheten under de stora orden satiriseras våldsamt.
Björnson, som varit en av huvudaktörerna i det radikala lägret, har fått
lämna bidrag till den lumpne strebern-politikern Stensgårds figur. Detta
stycke har intresserat Strindberg. Det har för honom stått som typen för
ilsken norsk satir. I Stockholm uppfördes det på Dramatiska teatern från
den 11 december 1869 ett flertal gånger och sedan på Svenska teatern,
varför det väl kan antagas, att han också sett det uppföras. Det har
framhållits, att Kristina i Mäster Olof fått drag av den frihetsälskande
Selma Brattsberg i Ibsens stycke.3 Man kan därför påstå, att George
Sands idéer på ännu en väg nått fram till Strindberg. Och i Stensgård
möter man en senfödd representant för utopismen. I sina stora ögonblick
är han en siare, som känner sig som ett verktyg i högre makters händer.
Ye den, som står honom emot, ty genom honom skall hämnden komma!
I en apokalyptisk syn förutspår han revolutionen:
»Jeg syntes der var kommen dommedag over jorden. Jeg kunde se hele
rundingen af den. Ingen sol var der: kun et gult uvejrslys. Der gick en storm; den
strøg fra vest og strøg alting med sig; først strøg den vissent løv, så strøg den
mennesker; — men de hol dt sig på benene endda. Kapperne slog tæt ind om dem,
så de for som siddende i flugten. . Først så de ud som borgerfolk, der løber efter
sine hatte i blæst; men da de kom nærmere, så var det kejsere og konger; og det,
de løb efter og greb efter, og som de altid var nærved at nå, men aldrig nåde, det
var kröner og rigsæbler. Å, der kom hundreder efter hundreder af alle slags,
og ingen vidste, hvad det gjaldt; men månge jamred og spurgte: hvorfra er den
dog kommen, denne forfærdelige storm? Da blev der svaret: en røst talte, og
denne ene røst gav slig genlyd, at stormen vaktes!»4
Trots inslaget av ibsensk satir är det lätt att här se likheten både med
Gert och Lamennais. Jag hänvisar till de ovan gjorda citaten och
tillfogar ännu ett från den senare (a. a. s. 52 f.):
1 I Brands stora monolog i sista akten heter det i Voluspas stil: »Værre tider; værre
syner / gennem fremtidsnatten lyner! / Brittens kvalme stenkulsky / sænker sort sig
over landet, / smudser alt det friske grønne, / kvæler alle spirer skønne, / stryger lavt,
med giftstof blandet, / stjæler sol og dag fra egnen, / drysser ned som askeregnen / over
oldtids dømte by. / Da er slægten vorden styg; — / gennem grubens krumme gange /
lyder nyn af drypvands-sange; / puslingflokken, travl og tryg, / frigør malmens bundne
fange, / går med puklet sjæl og ryg, / glor med dværgens gridske øjne / efter guldets
blanke løgne.» (Ibsen, Saml. verker, Standardutg., 1922, II, s. 277.) Man spårar här samma
tidsmiljö som i Rydbergs Prometeus och Ahasverus och Den nya grottesången. (Jfr Ö.
Lindbergers förut nämnda avhandling.) Ahasverus nämnes också i fortsättningen, då
Ibsen låter den materialistiska resignerande massan urskuldande säga: »Ej for os blev
korset taget! / Spanrem-slaget, spanrem-slaget, / Ahasveri rap, som ruller / purpur om den
dømtes skulder, / er passionens brøk for osl» Man lägger samtidigt märke till Ibsens
moraliserande, Rydbergs politiska inställning. (Jfr härom G. Ahlström, a. a. s. 90.)
2 Bull, a. a. IV, s. 371 f.
3 Lamm, a. a. s. 133.
4 Ibsen, a. a. III, s. 20.
2 — 40155. Samlaren 1940.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
