- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 21. 1940 /
33

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Familien H, Fredrika Bremers första roman

33

som ett nästan lyckligt apatiskt tillstånd, en sorts Törnrosasömn, varur
hon väcks upp till nya och svårare lidanden. Vad som först bringar henne
till nytt medvetande är betecknande nog en fläkt av religionen. Hon hör
en dag »O Guds Lamm» sjungas: »Såsom en sky, hvilken full af himla saft
sänker sig ned öfver en hårdt tilltorkad jord, så sänkte sig de heliga
harmonierna ned i min stelnade själ och upplöste dess förkolnade lava» (s. 86).
Hon erinrar sig sin första nattvardsgång, hennes tårar börja rinna och
hon återfår sitt förstånd. »Men frid . . . ack det fick jag ej . . . och ännu,
alltid och kanske evigt dröjer himmelens dufva fjerran ifrån mig» (s. 87).
På samma sätt tror sig krymplingen i Tröstarinnan höra änglasång ur
skyn under sin djupaste förtvivlan. Hans smärta försvinner, »ljufva
tårar runnö utför mina kinder och någonting likt den nyss besjungna
friden intog för ett ögonblick min varelse. Snart likväl återvaknade
plågan och tviflen stego åter ur djupet af min själ» (s. 223). Parallellstället
visar, att Fredrika Bremer här skildrat någon av de ljusare
mellanstunder, som ibland lindrade hennes långa kris. »En fläkt af himlabarnens
vingar rörde stundom vid mitt hjerta», säger hon också i Sj. A. s. 100
och fortsätter: »Jag hade verkligen stunder af outsäglig ljufhet; men min
känslas våg steg och sjönk. Jag hade intet stadigt lugn.» För henne
liksom för hjälten i Tröstarinnan kommer befrielsen först då de lärt
underkastelsens konst och nått fram till ett liv i religionens och osjälviskhetens
tecken. För Elisabeth öppnar sig icke denna väg. Hennes svåraste tid
återstår. Hon återvänder till översten, men i hans hem fördubblas
hennes plågor, när hon ser den älskade lugn i kretsen av sin familj. Och
nu kommer den intressantaste och mest svårtolkade episoden i Elisabeths
historia. »En ryslig känsla bemägtigade sig mitt bröst. Hans verkliga
köld hånade min skenbara, hans styrka min svaghet, hans lugn min eviga
oro. Han hade handlat hårdt mot mig. Jag tyckte, att han i sin lyckliga
stolthet trampade mig som en mask i stoftet. Hans bild förföljde mig —
sofvande eller vakande såg jag blott den. Den stod framför mig som en
jätte — den förqväfde — den borttog min luft. — Vore ej han ... så
skulle jag andas! Yore ej han ... så vore jag! Vore han ej till mera —
skulle han upphöra att vara mitt lifs plåga. Struken ur de lefvandes
lista — skulle han väl snart nog upphöra att vara till i de lefvandes
minne . . . Jag kunde ... ge mig luft . . . hämnas . . . straffa honom —
hämnas! I dag, i dag ännu trottsade mig hans lugna blick ... i morgon!
Brottet liknar ett ord — framfödt af tanken springer det fram och
förefaller ofta som något harmlöst — men dess följder sträcka sig genom
evigheten. Jag sockrade en afton med arsenik ett glas mandelmjölk, som
min Farbror skulle dricka» (s. 88).

Man kan till en början uppmärksamma, med vilken förvånande
säkerhet Fredrika Bremer här skildrat den psykologiska utvecklingen fram
till brottet. Först kommer en stark känsloreaktion, sedan följer tankarnas
kretsgång kring den person, som hindrar affekternas utlösning, så
kommer den allt lidelsefullare, av förödmjukelse skärpta argumenteringen,
därefter ]eken med brottet, tankens allt stramare fixerande till detta som
den enda möjliga utvägen, och sist den plötsliga, till synes spontana, blint
konsekventa handlingen. Denna korta men intensivt levande skildring
talar sanning i varje ord. Den vittnar om upplevelse. Att Fredrika
Bremer själv stått vid brottets rand har hon också erkänt i Sj. A. Hon skri-

3 — 40155. Samlaren 1940.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:30:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1940/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free