Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Elof Ehnmark
och otillfredsställt kärleksbehov ha varit stark. Hon har säkert lika varmt
som fåfängt längtat efter tillgivenhet, förtroende, öm faderskärlek. Själv
har hon berättat, hur hon »på det ömmaste och häftigaste» älskade sin
mor och hur det »misslyckades complet». Hon tillägger, att sedan hon
»fått litet rop om att vara qvick», fick hon »vida mindre kärlek för och
mycket mera gunst hos min mor» (Sj. A. s. 94, 96). Det är mycket
troligt, att hennes känslor i stället riktades mot fadern, husets dominerande
gestalt. Hans dysterhet, slutenhet och melankoli kunde ju endast öka
dotterns okuvliga begär att trösta och hjälpa. När detta misslyckades,
måste den känsloblandning av kärlek och hat ha uppstått, som hon på
romantiskt sätt omtolkat i Elisabeths historia. Yad hon själv drömt om
som det efterlängtade idealet, har hon i stället låtit förverkligas i
romanens skildring av det lyckliga förhållandet mellan översten och hans
puckelryggiga dotter Helena.
Utom hennes egna erfarenheter låg emellertid själva den erotiska
passionen, och den har hon även lyckats sämst med i sin skildring. Hon
fick hjälpa sig med litterära intryck.1 Överhuvud kan man beträffande
Elisabeths historia — som så många gånger annars i Fredrika Bremers
produktion — iakttaga, att ju mer hon fjärmar sig från det upplevda,
erfarna eller iakttagna, desto mer överdriven, uppskruvad eller falskt
sentimental blir hon. Detta visar sig närmast i den scen, som följer efter
det misslyckade mordförsöket och som skildrar Elisabeths ånger. Hon
faller ned på golvet och låtande pannan kyssa stoftet släpar hon sig fram
till den sjuke överstens fötter och faller där i svimning, varpå följer en
tid av ;ny oredighet. Hela scenen är en teatralisk tablå i stil med de
bekanta Greuze-dukarna, sådana som »Den faderliga förbannelsen».
Emellertid återkommer den äkta, personliga tonen i den fortsatta
skildringen av Elisabeths förtvivlan. Det är inte längre en lidelsefull kvinnas
ånger, som tolkas, utan den unga Fredrika Bremers egen Weltschmerz.
»I menniskans bröst rasa passionens orkaner länge och hafva blott
ögonblicks lugn. Jag lärde känna ett sådant, men det var nattens lugn —
lifvets domning — dvalan — mörkrets vaggsång. Den upphörde för
att låta uppgå en ny, tärande, brännande eld, som tårarnes evigt flödande
källor aldrig skola släcka. Jag lärde känna ett oändligt trånande,
brinnande begär att försona. O korsets död — plågor, blodsvett, oändliga
qval! — att lida er och genom er kunna försona — det — det hade
varit vällust!» (s. 91). Man känner igen denna förtvivlan både från
Trösta-rinnan och Sj. A. I de senare säger hon: »Broderande på en evig och grå
halsremsa domnade jag allt mer och mer, det vill säga i mina lifligare
krafter, i min håg att lefva. Känslan af plåga domnade ej, den blef med
1 I Richardsons Grandison, som ju hade full aktualitet för henne, när hon författade
Familien H, har hon kunnat påträffa en figur, som på ett för henne auktoritativt sätt
demonstrerar den passionerade och försmådda kvinnan, nämligen den sköna italienskan
Olivia, som grips av lidelsefull kärlek till Sir Charles, vilken dock icke besvarar hennes
känslor. Inför hans artiga kallsinnighet bryter hennes kärlekshat ut och hon söker mörda
honom med en dolk. Likheten mellan Olivia och Elisabeth består främst däri, att båda
så oförbehållsamt och öppet tala om sina känslor. Elisabeth vill inte erkänna, att hennes
kärlek till den gifte morbrodern är brottslig, hon är snarare stolt och trotsig i sin passion.
På liknande sätt förhåller det sig med Olivia: »She despised that affection, that
hypo-crisy in her sex, which unpenetrating eyes attribute to modesty and shame — shame
of what? of a natural passion.» (4 k. 28. Novels ed. McKenna 17, s. 228.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
