Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
37
hvarje dag skarpare, liksom frosten under en tilltagande vinter.» »Min
blick trängde djupt ned i det menskliga lifvets nattliga mysterier, jag
förstod allt hvad lidande heter» (s. 98). Också begäret att försona betonas
starkt: »Ja, om jag det hade kunnat, skulle jag gifvit den hungrige kött
af min egen kropp» (s. 94). »Småningom uppsteg hos mig ett oändligt
trånande begär till förädling, försoning med mitt bättre jag» (s. 100).
»Närmare ännu stod mig begäret att lida för alla, att förinta mig sjelf
för det helas lif» (Brev nr 88). Elisabeth har emellertid ett brott att ångra,
under det att Fredrika Bremer snarast kände behovet att skänka tröst
genom oförskyllt, ställföreträndande lidande. Jag blev, säger hon, »så
god, att jag skulle velat lida ännu mera för att spara det minsta kräk en
plåga» (Sj. A. s. 99). Det straff Elisabeth påtager sig, är helt eneklt att
leva. Straffet är så mycket hårdare, som det är vid denna tid hon
drabbas av starren och blir blind, alltså beroende, hjälplös, handlingsoduglig,
plågad av ensamhet och mörker.
När Beata Hvardagslag efter att ha hört Elisabeths berättelse söker
tala med henne om tålamodet, undergivenheten och bönen, alldeles som
systern i Tröstarinnan, blir hon tvärt avbruten. Elisabeth har försökt
bedja men utan resultat. »Jag har legat på mina knän, till dess kölden
isat mina lemmar och bedt», men »såsom en sten, hvilken, slungad uppåt,
återfaller och sårar den lidandes bröst, har bönen varit för mig . . . Jag
ber — aldrig mer!» (s. 92). Hjälten i Tröstarinnan, som våndas under
tyngden av lidandets gåta, finner samma hårdhet hos Försynen, och
bådas förtvivlan tolkar Fredrikas egen under hennes svåraste stunder,
varom hon skriver: »Nu behöfde jag tro, nu behöfde jag religionens tröst.
Jag bad med vild otålighet derom; min plåga förblef densamma.
Förbittrad vände jag mitt öga från himmelen och frågade med blicken
fästad på natten af det menskliga eländet ett rysligt: hvarföre? Ingen röst
från himmelen eller från jorden svarade mig; min tro och mitt hopp blefvo
skakade i deras innersta grundvalar. Allt vacklade, jag tviflade,
förtviflade, och nu förstod jag afgrunden» (Sj. A. s. 99). Samma tvivel är
Elisabeths sista position: »Men ljusa engel — du Tro — som skulle visa
mig min Gud — dig känner jag ej. Jag har tidigt nedstigit i t vif lens
afgrund. Jag nekar intet — men jag tror intet. Jag ser — mörkret
allena!» (s. 93). Även detta tillstånd hade fått gripande uttryck i
Tröstarinnan: »Tviflet med sina knotande, aldrig besvarade frågor uppsteg i
min själ — och midnattligt mörker omslöt mitt oroligt klappande hjerta»
(s. 207). »Guds bild är skymd i mitt hjerta . . . jag kan ej bedja! Jag har
sett plågans afgrunder . . . förstått mensklighetens eländen . . . och jag
ser ej mer . . . jag förstår ej Gud» (s. 219).
När Beata slutligen pekar på den korsfäste Försonaren, svarar
Elisabeth med att återberätta vad hon kallar Jean Pauls dröm. I en not
meddelar Fredrika Bremer, att denna berättelse hämtats från Mme de Staëls
Be VAllemagne. Den återfinnes också i detta verks andra avdelning, kap.
28 Des romansdär Mme de Stael mot slutet ger en utförlig analys av
Jean Pauls egenartade konst och som exempel på hans bizarreri bl. a.
översätter ett stycke med titeln Un Songe. Det handlar om de döda, som
en natt stiga upp ur sina gravar och samlas framför kyrkans högaltare.
1 Oeuvres, Paris 1820, 11, s. 107.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
