Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
41
sen till det Bremerska hemmet först efter husfaderns död. Ingen önskade
heller väcka honom åter till livet.
Även om Fredrika Bremer från början haft klart för sig huvuddragen
av Elisabeths historia, ha minnena från faderns sista stunder säkert starkt
inverkat på utformningen av själva dödsscenen, givit den både dess
realistiska säkerhet och dess anda av frid, stillhet och försonlighet. Likväl
kvarstår domen över Elisabeth. Hon är alltjämt det varnande exemplet
på kvinnan, som träder utom skrankorna för sitt väsens rätta art, som
brutit mot sin kallelse: »Vi se det alla dagar; den obetydligaste, mest
inskränkta menniska, men god och fridfull, går utur verlden mera älskad,
mera saknad än den utmärkta, rikt begåfvade, som missbrukat sitt pund,
som med ali sin skönhet, sitt snille, sitt hjertas värma ej gjort en enda
varelse lycklig» (s. 169). Den Ensamna är fortfarande Fredrika Bremers
förebild, icke Corinne. Resignationens och människotjänandets ideal, i
vilkas tecken hon funnit sig själv, är alltjämt den räddning ur nöden hon
förkunnar för sina systrar i lidandet. Att så förhåller sig framgår allra
tydligast därav, att hon i romandelens början ställt Elisabeth i direkt
kontrast till Helena, vilken i ännu högre grad än Den Ensamna får
förkroppsliga idealet: »Det gifves hos qvinnan en sinnesställning, som verkar,
att, ehvad hon gör inom sin husliga krets, blir det väl gjordt; att hvart
hon går, en stilla frid följer henne, lik den af en lugn vårdag, att der hon
dröjer, dröjer äfven en trefnad och ett välbehag, som meddelar sig hvar
och en, som nalkas henne; denna sinnesställning utgår från ett rent,
gudfruktigt och undergifvet hjerta. Lycklig hon! lycklig framför alla andra
(om än i andra afseenden aldrig så rikt begåfvade) hon som detta äger! —
Och lycklig var Helene, ty hon var en af dessa så skönt begåfvade» (s. 22).
Elisabeths historia visar, att Fredrika Bremer själv känt sig vara en
av dessa rikt begåvade, som tvingats till storms mot kvinnans
begränsning i hem och samhälle, men också, att hon kämpat och lidit sig fram till
en ny uppfattning och funnit frid i religionens och den stilla
undergivenhetens namn. Hon har aldrig varit mindre kvinnosakskvinna än just vid
denna tid, ty nu stod hon för första gången vid ett mål och hade vunnit
en seger. Hennes viktigaste uppgift måste därför bli att för andra
predika sin egen frälsnings väg.
I Fredrika-Bremerlitteraturen påträffar man ibland antydningar om
att de självbiografiska skildringarna av barn- och ungdomsåren måste
vara överdrivna, rentav orättvisa. Det är också lätt att finna
försvarspunkter till föräldrarnas förmån. Hemmet skänkte den bästa uppfostran,
och de flesta flickor av samma sociala ställning erhöllo sin education efter
ungefär samma program som flickorna Bremer, utan att det tycks ha
skadat dem. Också den stränga föräldramyndighet, som rådde i det
Bremerska hemmet, var något alldeles ordinärt på den tiden — man
behöver bara tänka på Geijers Minnen — och det var likaledes
självklart, att barnens, särskilt flickornas frihet var mycket inskränkt. Även
om andan i det Bremerska hemmet var mer dyster än på andra håll, fanns
där ju gott om ljuspunkter, och de övriga syskonen synas inte heller ha
vantrivts över hövan. Å andra sidan kan man säga — och det har även
antytts, senast av Schück1 — att om Fredrika Bremer verkligen funnit
1 Schück-Warburg, III. sv. litt.hist. 3 uppl. 6, s. 168.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
