Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Elof Ehnmark
program. I form av »solstråle» och genom små »solblickar» skall hon gjuta
klarhet »öfver en sann framställning af vår och kärlek». Det visar sig
betyda, att hon övergår till en skälmsk och småkvittrande, gäcksam och mot
romanläsarinnorna överlägsen stil, som avslöjar, att hon ser
kärleksparet von oben och inte förmår på allvar engagera sig i dess affärer, så länge
idyllen varar; där andra romaner voro som mest högtravande eller
sentimentala, är hennes kåserande och smått ironisk. Efter en lyrisk
naturbeskrivning av värsta slag presenterar hon det unga paret på avstånd:
kornetten gestikulerar ivrigt och förefaller mitt uppe i en amorös
förklaring; Hermina lyssnar med tårade ögon. »Jo pytt! strax skall det om
kärlek gälla», citerar nu Fredrika Bremer — det är en rad ur fru Lenngrens
Bouquetten. Och mycket betecknande får nu idyll-satirernas mästare slå
an tonen. Kornetten visar sig bara ha övertygat Hermina om att Gustav
Yasa, Gustav Adolf och Karl XII äro våra största konungar, alltså
komisk överraskningstaktik i känt manér. Tonen blir härefter visserligen
mera saklig men Fredrika Bremer råkar i stället mitt in i romanernas
underland. Hermina är italienska liksom sin mor, vilken gift om sig med
svensken baron K. De äkta makarna ställa ofta till otrevliga scener,
hon stolt och passionerad, han »på en gång svag och despotisk».
Kornetten, som dagligen vistas i huset, åstadkommer med sitt hurtiga väsen
ett gott inflytande, och »tålig, vänlig och mild som en lidande engel stod
Hermina, bredande sin oskulds snöhvita vingar försonande mellan dessa
i passionernas strid förvildade och förbittrade naturer. Hon var hvad
man kallar en skön själ» (s. 113). Hermina förkroppsligar närmast
förromantikens kvinnoideal, som Fredrika Bremer lärt känna i den från
Richardson och Bousseau utgående romantraditionen och som fått sin
speciella, religiösa utformning i det bekanta avsnitt i Goethes Wilhelm
Meister, som bär titeln Bekenntnisse einer schönen Seele. Även om hon
direkt därifrån kan ha fått termen skön själ, har hon ingalunda för avsikt
att gå i Goethes fotspår. Hon berättar visserligen i brev till Böklin 25
okt. 1833 (nr 154), att hon för tre år seq.an, alltså när hon hade Familien H
under utformning, läst Goethes stora roman, men förklarar samtidigt,
att hon då inte fått något intryck av boken »utom den af en slags smörja».
Ehuru det borde ha funnits mycket ter henne att begrunda just i Die
Bekenntnisse, är man benägen att tro I på hennes ord, ty mer än blotta
namnet skön själ ha inte Hermina och Goethes Phyllis gemensamt och
termen hade ju f. ö. blivit allmängods på Fredrika Bremers tid.
I fortsättningen skildras, hur kornetten blir en god hjälp för Hermina,
som behandlas tämligen kärlekslöst i hemmet. Han blir även hennes
lärare i både svenska historien och svenska grammatiken. Snart kommer
berättelsen till den punkt, då en kärleksförklaring blir oundviklig.
Kornetten betygar, att han älskar Hermina, och hon svarar på följande sätt:
»Det finnes då någon, som älskar mig . . . och det är du, min bror! Hvad
Gud är god mot mig!» samt räcker honom handen (s. 121). När han
undrar, om hans känslor äro besvarade, säger hon: »Huru skulle jag kunna
annat? [. . .] Jag har ju varit lycklig, først sedan jag lärde känna dig. Du
är så förträfflig, så god. Du är den första, som älskat Hermina.» När han
då frågar, om han också är den forstet som hon älskat, får han det
förbluffande svaret: »Ja visst! utom min mamma.» Allt försiggår sålunda i
den ljuva oskuldsfullhetens anda, i Franzéns och de Lafontaineska roma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
