Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
45
nernas efterföljd. Till och med den unga ingenuens naiva slutreplik
skulle förmodligen utan vidare ha svalts av den rättrogna romanpubliken
och uppfattats som något helt förtjusande, men Fredrika Bremer själv
har inte kunnat förmå sig att gå vidare på den inslagna vägen. Hon
griper i stället tillfället att införa en not, där hon vänder sig till den
kvinnliga läsekretsen: »Jag känner grannt, hvilka högar af Boman-gull jag i
detta ögonblick skjuter ifrån mig. Jag inser klart, huru allt i denna lilla
roman-smula hade kunnat bli bättre, interessantare inledt, lifligare
utfördt; huru både ingången och utgången af detta stycke hade kunnat
bereda min bok en fördubblad afgång. Men detta skulle ha fordrat flera ord,
ergo flera rader, ergo mera papper, och min förläggare är så förskräckligt
rädd, att min bok skall bli för tjock och ej kunna säljas för en riksdaler
banko, att jag ser mig tvungen att tränga hop både min själ och mina
concepter» etc. (s. 122). Fredrika Bremer har faktiskt råkat in i en
besvärlig situation, då hon, som fördömt och fördömer kärleksromanen, i
egenskap av författarinna drivits in i en erotisk romankonflikt. Hon har
ingen annan möjlighet än att fortsätta på det traditionella viset, alltså
att lita till romanschablonerna. Man märker emellertid också i
fortsättningen, att hon är med på noterna, blott så länge hon kan röra sig inom
en allmän idyllstämning; så snart det börjar brännas, så snart skildringen
drivs över på det rent erotiska området, slår hon om tonen till en gäcksamt
ironisk jargong.
Det närmast följande momentet blir programenligt den plötsligt
uppdykande rivalen och därav föranlett missförstånd mellan de älskande.
Naturligtvis är rivalen stormrik, bildskön, ytterst belevad och
väluppfostrad, alltså en fullkomlig kontrast till den enkelt renhårige, friske och
obetänksamme kornetten; man har med ett ord det gamla motivet
förkonstling contra natur i ny variation. Fredrika Bremer har emellertid
inte hjärta att låta missförståndet mellan de älskande räcka länge. Femte
Solblicken är en sentimental idyll, där allt uppklaras. Även här känner
man igen sig. Kornetten, som lutar sig mot en källa, upptäcker
Hermi-nas bild i vattnet; han vänder sig om, blickar in i hennes ögon och
övertygas omedelbart om hennes förblivande kärlek, varpå författarinnan
tillfogar: »Älskande! om er kärleks och sällhets silkeshärfva har trasslat
sig och I viljen reda den — talen ej. Sen hvarandra an!» (s. 130). Scenen
vid källan går direkt eller indirekt tillbaka till Goethes Hermann und
Dorothea. Att Goethes skrifter varit henne bekanta framgår av vad ovan
nämnts om die schöne Seele; den berömda hexameteridyllen fanns
dessutom tillgänglig i Sjöströms svenska översättning 1823. I de ovan
citerade orden finner man därjämte en återklang från Franzéns Menniskans
anlete. Emellertid har Fredrika Bremer nu fått nog av kärleksscener.
»Frid vare med dem!» utropar hon och hastar att »tänka på andra ämnen»
(s. 132).
Nästa avsnitt av kornettens historia börjar med en ny mystifikation,
samtidigt som hjälten nu får visa sin heroiska trofasthet, sin eldighet och
handlingskraft. Han kommer oväntat hem från en militär kommendering
och ber fadern om 10 000 Bd., ty får han ej denna summa, blir Hermina
inom få dagar »en annans maka» (s. 182). Bivalen har tydligen
intrigerat under hans frånvaro. Fadern vägrar dock. Han innehar visserligen
beloppet men det är »de olyckligas, de behöfvandes arfvedel», vilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
