Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
47
för ro skull eller därför att Fredrika Bremer inte förmådde hitta på
något bättre sätt att åter få i gång handlingen.
Härefter ändras sceneriet och nya mystifikationer följa. På
Thors-borg har ofriden trängt in i familjen. Efter sin hårda behandling av
kor-netten och ett icke mindre strängt förfarande mot Julie, som vill bryta
sin förlovning, har översten liksom blivit främmande för de sina. Han
vet med sig, att han handlat rätt i principen, men börjar tvivla på att han
moraliskt gjort det. Han anklagar sig för att »ha vållat lidanden, dem
han kunnat förhindra, att ha förbittrat de varelsers dagar, dem han var
kallad att freda och välsigna. En fysisk känsla af smärta, som var honom
egen och som merendels infann sig, då hans själ blef plågsamt upprörd —
en bröst-kramp, som försvårade andedrägten, lät vid dessa dystra tankar
känna sig med ovanlig styrka. Han fann sig ensam . . . ingen i denna
stund kände ömt för honom . . . ingens tanke sväfvade med bönens
fridfläktande dufvovingar omkring honom — han var ensam! En tår trängde
sig fram i hans manliga öga och han såg upp åt höjden med en dunkel
önskan att snart få lemna en jord, der qvalen herrska» (s. 210).
Över denna skildring vilar ju en helt annan atmosfär av verklighet än
över kornettens föregående historia. Den lilla iakttagelsen, att ett upprört
själstillstånd tar sig uttryck i fysiska smärtförnimmelser över bröstet,
ökar och bekräftar realismen — Fredrika Bremer kanske brukade känna
så själv. Emellertid kan den ensamma, dystra, oförstådda gestalt hon
skildrar, i hennes egen verklighet knappast ha haft någon annan
motsvarighet än hennes far. Det förefaller, som om hon nu, sedan hon vid hans
bår gråtit »försoningens tårar», velat göra ett försök att förstå den
till-knäppta, till synes hårda men innerst kärleksfulla pliktmänniskan, att
sätta sig in i hans känsloliv och förklara hans livs tragik. Fortsättningen
på detta avsnitt i kornettens historia visar i varje fall, att hon nu på nytt
tar upp egna problem och på allvar engagerar sig i handlingen.
Först låter hon emellertid översten, som i nattens tystnad ser ut genom
slottsfönstret, finna sin tröst. Det är hans hustru, som smyger sig fram
till honom och lutar sig mot hans bröst: »blott hon kunde ana hans
förborgade lidande — blott hon i den tysta natten komma till honom med
tröst och kärlek» (s. 212). Så sker mellan dem en ordlös försoning.
Genom fönstret upptäcka nu de båda makarna en underlig skara
människor, som det tycks en likprocession. Den kommer in på borggården och
stannar framför huvudingången. Översten rusar ut och finner på en bår
sin son kornetten som ett blodigt lik. Fredrika Bremer får här tillfälle,
dels till lyriska utgjutelser över faderssmärtan, dels till demonstration
av första hjälpen i olycksfall. Kornetten visar sig fortfarande vara vid
liv, men författarinnan önskar få ut så mycket som möjligt av episoden,
som också skall leda fram till huvudtesen i denna vår första familjeroman.
Efter en rörande och patetisk skildring av den olyckliga modern vid
sonens sjukläger följer en mera fristående utläggning av lidandets, för
Fredrika Bremer ständigt aktuella tema. Det är här hon nämner den Thilda
B., varom förut talats (ovan s. 23). De jordiska sorgerna döda ej, heter
det. »Sörjande mödrar, makar, brudar, döttrar, systrar — qvinnliga
hjertan, som sorgen alltid djupast träffar och söndersliter — I
bevitt-nen det. [. . .] Om I lefven, om I kunnen undergifva er att lefva — är
det ej derföre, att en fläkt från högre orter har gjutit tröst och kraft i edra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
