Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Elof Ehnmark
dialog mellan två skvallrande tanter på orten, vilket betyder, att hon
söker skyla över intrignpplösningens valhänta konstruktioner genom att
i stället breda på så mycket mera komik. En av replikerna i denna dialog
är emellertid av intresse. Det heter: »Hermina blef sjuk och nästan
half-tokig som den här Clamentina i Grandson» (s. 245). Fredrika Bremer
har därmed själv angivit förebilden till sin hjältinna. Clementina della
Porretta är en högadlig ung italienska i Richardsons Sir Charles
Grandison. Sir Charles har — naturligtvis genom att rädda en av
familjemedlemmarna från döden — blivit bekant med Porrettas och gör ett mycket
starkt intryck på den unga dottern. Han blir hennes lärare i engelska
och är snart själv intagen i den förtjusande flickan. Nationaliteten och
framför allt religionen skiljer dem emellertid åt, och man kommer inte
överens. Efter Sir Charles hemresa söker man, bl. a. genom sträng
behandling, få Clementina att glömma sin kärlek och att tvinga på henne
en annan friare, som befunnits mera värdig. Clementina, som slites
mellan kärlek och plikt, blir sinnessjuk, Sir Charles tillkallas och resultatet
blir, att den varmt katolska Clementina nu med större jämnmod kan
resignera, under det Sir Charles blir fri att gifta sig med den richardsonskt
protestantiska miss Byron. Clementina är emellertid skildrad med den
varmaste sympati, hon är verkligen en skön själ, rörande i sin helhjärtade
kärlek och sin värnlöshet, full av naiv grace och ljuv oskuldsfullhet. Det
är långt ifrån otroligt, att hennes gestalt fängslat Fredrika Bremer
åtskilligt mer än miss Byron, den pratsamma, falskt högsinnade
hjältinnan, som är en typisk representant för den Richardsonska onaturen. När
Fredrika Bremer skrev Familien fi", för vars utformning Grandison ju
också i övrigt varit av vikt, är det därför tydligt, att hon i moderlig
omsorg s. a. s. tagit hand om Clementina och låtit henne i Herminas
gestalt vinna all den lycka hon i sin oskuldsfulla renhet och trofasta kärlek
måste anses vara värd. Hermina har därför blivit italienska och av hög
börd liksom Clementina, men hennes riktige far har fått bli svensk
adelsman, och varken nationella eller religiösa hinder stå sålunda i vägen för
hennes kärlek. Kornetten blir vidare Herminas lärare, liksom Sir Charles
blir Clementinas, och liksom i deras fall hopa sig svårigheterna, när
förälskelse uppstår mellan de båda parterna. I Familien H har emellertid
hindret för de älskandes förening enbart blivit av ekonomisk natur och
sålunda vida lättare att övervinna. Liksom Clementina blir Hermina
vidare hårdhänt behandlad och tvingad att ge sitt bifall åt den av
familjen utsedde friaren. Så följer kornettens äventyr och under tiden blir
Hermina, fortfarande programenligt, »sjuk och nästan halftokig». Hennes
moder ångrar emellertid nu sin hårdhet och sänder ett brev till överste
H, vilken ställer allt till rätta.
Vi få genom denna Richardsonska parallell en ny inblick i Fredrika
Bremers sätt att arbeta. I romanens första del hade hon modellerat
huvudpersonen Emilia efter sin syster Charlotte och dennas, för Fredrika
ännu föga bekante fästman hade hon givit drag av Sir Charles,
gentlemannen par préférence inom hennes vittra bekantskapskrets. I romanens
senare del äro förhållandena omvända. Där fick hennes bror August stå
modell för den hurtige kornetten, vilken emellertid inte själv hade någon
kärlekshistoria, som kunde utnyttjas. Kornetten får då överta den
kvinnliga person i Grandison, som gjort det djupaste intrycket på Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
