Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Elof Ehnmark
och utklippningar», kommer alldeles i skymundan, och han blir också
alltmer sömnig, materialistisk och intetsägande, ju längre romanen
framskrider. Julie kan å sin sida inte undertrycka sitt stigande intresse för
professorn. Hon börjar resonera med Beata om hans ädla panna och
välljudande röst, och när hon en gång reser förbi hans prästgård och där
skymtar ett ensamt ljus, undrar hon, om han inte har någon, »som ser
om honom och håller af honom och vårdar honom», och då hon får veta,
att han ingen anhörig äger, sträcker hon sig ut genom vagnsfönstret och
ser sorgset efter det tindrande ljuset (s. 48).
Yid det tillfälle, då professor L föreläser ur Herderöversättningen, är
ämnet för familjens aftonkonversation: »Menniskans utbildning i en
annan verld; de upplysande vinkar angående hennes förvandling, som på
jorden blifvit oss gifna genom de förvandlingar, som vi märka i naturens
lägre riken och som alla äro förädlingar» (s. 134). Utgångspunkten för
diskussionen finner man i första bandet av Ideen, särskilt tredje till femte
boken, där den stigande kedjan i skapelsen avhandlas. Det heter, att
professor L »slutade med denna betraktelse i följd af det föregående:
Blomman visar sig för oss först som ett groende frö, sedan som
plant-skott; detta bär fram knoppen och nu först framskjuter blommväxten.
Dylika utvecklingar och förvandlingar ske hos flera varelser, bland hvilka
Fjärilen har blifvit oss en känd sinnebild af menniskans förvandling.
Se, der kryper den fula, en grof näringsdrift tjenande larfven; hans stund
kommer och dödsmattighet öfverfaller honom; han fäster sig fast, han
lindar sig in och har väfnaden till sin svepning liksom till en del organerna
för sin nya varelse redan inom sig’» etc. De tankar, som professor L här
och i det närmast följande gör sig till tolk för, äro varken hans eller
Fredrika Bremers utan Herders egna. Yttrandet återgår till Herders Ideen
del I kap. 5 (sv. uppl. 1814 I s. 194): »Nog af att alla förvandlingar, som
vi möta i Naturens lägre riken äro öfvergång till högre fullkomlighet och
att vi således hafva vinkar om det, som vi för högre afsigters skull icke
kunna skåda. Bland flera förvandlingar af detta slag har Fjärilen
blifvit en bekant sinnebild. Se, der kryper den fula masken, som endast
lyder en grof näringsdrift, hans stund kommer och dödens mattighet
öfverfaller honom: han bereder sig dertill: han insveper sig: han har sjelf
spå-naden till sin svepning, likasom till en del organerna för sin nya existens
uti sig.» Citatet visar, vad det var, som gjorde studiet av Herder till
något så trösterikt och betydelsefullt för Fredrika Bremer, nämligen först
att han demonstrerat den gudomliga ordningen och lagbundenheten i
världens skenbart förvirrade och slumpmässiga väsende för henne, och
vidare att han visat henne, att denna ordning måste peka framåt mot
något ständigt högre och att därför människans, det högsta
jordeväsendets död måste utgöra övergången till ett högre liv. Professor L får i
fortsättningen tämligen ordagrant citera följande Herders ord: »Och
således låter Naturen oss äfven sluta, hvarföre hon införde dödsslummern i
Skapelsens rike. Han är den välgörande sanslöshet, som omfattar ett
väsende, hvari de organiska krafterna nu sträfva till ny utbildning.
Varelsen sjelf är icke stark nog att öfverse eller styra deras strid; den
inslumrar således och vaknar endast, när den är bildad. Äfven dödssömnen är
således en mild, faderlig skonsamhet; det är ett helsosamt opium, under
hvars verkan Naturen samlar sina krafter och den inslumrande sjuklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
