Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Elof Ehnmark
egna ord, att hon först några år senare »börjat läsa» den tyske
författaren (brev till Böklin 8 jnli 1834, nr 174). I breven nämnes han inte förrän
8 dec. 1833 (nr 158), och när han citeras i Familien if, är det ju från Mme
de Staëls Be VAUemagne som översättningen hämtats. Tydligen är det
Böklin som först öppnat hennes ögon för Jean Pauls förträfflighet.
För den subjektivistiska stilen i Familien H behöver inte heller den
tyske författaren ligga till grund. Fredrika Bremer hade på närmare håll
en god läromästare i O. F. Dahlgren, som just gjort sig ett namn inom
den »humoristiska» branschen, och det är snarare hans stil än den något
annorlunda funtade Jean Pauls, som ligger bakom den nyckfulla, ibland
skälmskt komiska, ständigt avbrytande och mycket personliga
berättarkonsten i den nya romandelen. Hon måste ha funnit, att en dylik, enligt
tidens mening underhållande stil passade henne, helst som den gav henne
ett medel att vid behov dölja sig. Som förut betonats, tar hon till de
komiska stilmedlen, så snart hennes beroende av romanschablonerna för
henne fram till erotiska situationer eller då hon vill skyla över sitt
bristande intresse för hjältars och hjältinnors kärleksupplevelser och
traditionella äventyr. När hon talar allvar däremot, när hon lägger in sin
personlighet i skildringen, behöver hon inte dessa stilmönster, då hör
man hennes egen röst på ett helt annat sätt. Å andra sidan har hon inte
helt släppt sin berättarkonsts personliga prägel, när hon växlar om till
den muntra jargongen i Dahlgrens anda. Hon kommer då mycket nära
den intima tonen i sina tidigare vänbrev, varpå hennes första, flickaktigt
översvallande och ivrigt kvittrande epistel till Louise Leuhusen bär vittne
(juli 1826, nr 3).
Att just Dahlgren tjänat henne till mönster, ser man bl. a. på den
omväxling mellan vers och prosa, som då och då förekommer i romanen.
Detta stildrag utmärker inte Jean Paul, under det Dahlgren, som därvid
anser sig fortsätta traditionen från Bellman, ofta briljerar med det, främst
naturligtvis i Mollbergs Epistlar. Fredrika Bremer går helt i Dahlgrens
spår, när hon vid skildringen av utflyttningen till Thorsborg plötsligt
övergår till ett hurtfriskt rimmeri:
Hvad packning, hvad stök
i källrar och kök!
I förmak och sal
hålla möblerna bal,
och allt hvad man ser
är vändt upp och ner.
Visiter och frukost och lårar och lass,
allt trängs om hvarann och allt skall ha pass.
Man talar om vänskap och biffstek och gås,
och upp gå de munnar — de lårar i lås;
frun småler och pustar och suckar »Gunås!»
så skynda, så skynda . . . spring hit! och spring dit!
»Kör unnan! kör fram! fort med kapporna hit!» etc. (s. 25).
Versen har Dahlgrens hela andfådda rytm och obegränsade svada med
anhopning av verb och substantiv. Det finns gott om jämförelsematerial
i hans 1828 utgivna Samlade Ungdoms-Skrifter, t. ex. October-regnet:
Det smattrar,
det knattrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
