Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Lennart Josephson
ningen »Hwad nytt?» En månad senare följde i samma tidning »Den
Högborna Kajan», riktad mot adelshögfärden.1 Att öppet angripa några
vissa adelsmän var givetvis omöjligt, men också andra samhällsgrupper
fick i Kellgrens diktning och första recensioner någon släng i förbifarten
utan att någon särskild representant fick schavottera. Skalden ger
visserligen på nytt uttryck åt Åbotalets syn på satiren i Stockholms Posten
1780: den lastbare och dåren skall angripas, inte bara lasten och
dårskapen i allmänhet, men själv följer han icke längre denna regel. Endast i
den litterära satiren och kritiken nämner han den angripne, men detta
var ju nödvändigt, »emedan», säger Kellgren på samma ställe, »detta
uttryck: Den versen är ingen tanka uti, nödwändigt wil säga detsamma, som
at Poeten war tanklös när han skref den versen.» Redan i recensionen av
Ristells Yitterhets- och Gransknings-Journal är han angelägen att
betona för utgivaren, att han inte »welat stöta hans person».2 När Kellgren
riktar sin satir mot en författare, är det också enbart genom sina
skrifter, som denne får figurera. En annan sak är, att Stockholms Postens
granskningar av tidens vitterhet ofta tycks ha tillkommit för att
recensentens kvickhet skulle få lysa på de dömdas bekostnad.
Kellgrens kritik började ju snart att präglas av större allvar och
ansvarsmedvetande. Också i fråga om satiren kom han att förändra sin
inställning. Han kunde öppet fördöma den personliga satiren, som han dock
alltid förut i teorien och stundom i praktiken pläderat för.3 Ehnmark har
givit exempel på Kellgrens alltmera vacklande inställning till frågan
och visar, hur denne i ett uttalande från 1792 vänder sig direkt mot, vad
han själv sagt i en artikel tolv år tidigare. Eedan »Pro sensu communi»
angav i sin första »kungörelse», att »lika så mycket Sälskapet värderar et
glättigt och qwickt skämt, lika så mycket, och ännu mer, hatar det den
plumpa och personliga Satiren», detta till rättesnöre för den, som ville
deltaga i dess tävlan i satirdiktning.4 Under detta år, då Kellgrens
retoriska prosa nådde sin höjdpunkt, trycktes en ny kungörelse5, som i lika
grad väcker läsarens intresse för innehållet och beundran för formen,
ehuru den av forskningen knappast observerats. Samtidigt som skalden
visar sin nu frigjorda och mångsidiga syn på diktkonsten, ger han också
uttryck för en ny och fördjupad uppfattning av den satiriska dikten.
Ett fingerat brev till sällskapet, som återgives i kungörelsen,
innehåller ett försvar för att skalden i »Man äger ej snille för det man är galen»
har höjt sig »ur Satirens skämtande ton» och övergått till att tala
»religionens och medborglighetens språk». Han säger om denna dikt, att han
»på det strängaste iakttagit den Lag Ni föreskrifwit och hwarje hederlig
man wördar; denna heliga Lag, som skiljer sanningen från försmädelsen,
Satiren från Pasquillet; at nämligen ej såra någon medborgares ryckte,
ej glömma den aktning man är personer skyldig, ej utmärka dåren då man
antastar dårskapen ...» I Åbo hade Kellgren däremot vänt sig mot
dem, som förföljde »den nedrige pasquillanten, som antastar personerne».
1 Hwad nytt?, 1778, 10 och 14/7, resp. 14/8.
2 St. P. 1780 22/2, Dagl. Alleh. 1778 15/4. Jfr nedan s. 93.
3 Om denna utveckling se Ehnmark, Studier i svensk realism. Ak. avh., TJpps. 1930,
ss. 52—61.
4 St.P., 1787 2/1.
5 St. P., 1787 3/10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
