Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tal om satiren»
95
bekåstnad, som gemenligen lifvar de fläste samquem». Han påstår
för-trytsamt »at man gillar som en artighet, at stöta dolcken i sin broder».
Ja, han går ännu ett steg tillbaka, då han utöser sin vrede över Kreander1,
inte endast därför att denne sökt hämnas på Kellgrens malice utan även
för att han överhuvud varit nog pretentiös att tro sig utpekad i skaldens
tidigare satir.
Popes och Kellgrens ställningstagande i diskussionen är i stort sett
detsamma, och då därvid försvarsmetoden, själva uttryckssätten så nära
överensstämma, kan man antaga att Kellgren för sitt tal tillgodogjort sig
Clelandbrevet. Detta antagande blir så mycket säkrare, då man ser hur
intensivt Kellgren läst övriga kommentarer och inledande skrifter, som
åtföljde »The Dunciad», vare sig de skrivits av Pope eller ej. I ett företal
heter det: »It is the common cry of the poetasters of the town . . . that
it is an ill-natured thing to expose the pretenders to wi t and poetry. The
judges and magistrates may with full as good reason be reproached with
ill-nature for putting the laws in excecution against a thief or impostor.»2
Denna liknelse går igen i en Kellgrenartikel3, som till ton och innehåll
mycket påminner om Åbotalet och som också nämner »Den regel man
tusen gånger uprepat, at man i Satirer och Granskningar bör angripa
lasten och dumheten, men ej den lastfulle och okunnige . . . Hwad wil
det wäl säga, at man bör lasta smickret, men intet smickrare, straffa
klåperier men intet klåpare? Wore det intet lika slugt at påstå det en
Domare bör låta hänga stölden men intet tjuven ...» och mot Åbotalets
skämtsamma påstående, att satirdiktaren till hjärta och själ är
»ogudack-tig och omänskelig» står Popeföretalets åsikt, att satiren är »an ill-natured
thing».4
Den av »Scriblerus’» skrifter, som kommer närmast Kellgrens tal i stil
och innehåll är »Peri Bathous», om det djupa, d. ä. det låga — namnet
efter Peri Pathous i det Longinos tillskrivna verket »Om det sublima».
Popes skrift är en poetik på prosa, skriven med genomförd ironi till den
låga poesiens tjänst och med undertitel »The art of sinking in poetry».
I en recension i Dagligt Allehanda5, där Kellgren också i övrigt har Pope
i färskt minne, gör han en hänvisning till Peri Bathous. Då recensionen
är föga mer än ett år yngre än Åbotalet, är det inte för djärvt att antaga,
att Kellgren, också när detta skrevs, hade läst Popes parodi. Även denna
innehåller ett låtsat anfall på den högre litterära satiren och kritiken. Den
är samtidigt ett uttryck för en bestämd smakuppfattning i nära anslut-
1 Jfr Ek, s. 161. Talet, s. 153 f., 162.
2 Works, IV, s. 51.
3 St.P. 1780 22/2. Jfr Lamm, a. a., s. 73 f.
4 Ordet »poetaster», långt tidigare använt i England, har Kellgren ev. fått från Pope.
SAOB:s samlingar har endast ett tidigare belägg för ordet i Hof, Underv. †. en ung stud.,
1766. Kellgren använder det f. f. g. 1777 i Hymenée, sedan bl. a. i »Mina löjen». I denna
dikt kan man nog finna andra spår av »The Dunciads» kommentarer. Anekdoten om
Aiskylos’ tragedier har han kunnat läsa där (Works, IV, s. 182 f, n. 5). Förmågan att
skratta har sedan antiken ansetts som en av distinktionerna mellan den civiliserade
människan och vilden eller djuret. Detta är ett av uppslagen till »Mina löjen», men där sättes
uttryckligen denna skillnad i stället för den tvivelaktiga skillnaden i förnuft. Samma
motsatsställning — not reason, but risibility distinguisheth the human species from the
brutal—finnes i Richardus Aristarchus’, d. ä. Warburtons, företal om hjälten i Popes
epos (Works, IV, s. 88).
5 1778 23/2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
