Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tal om satiren»
101
når samma verkan med uppräkningar. Han går igenom de olika
liknelserna som en pekoralistisk dikt använt om Gud: »FIBST HE IS A
PAIN-TEB.» ÆOW HE IS A CHEMIST.» ÆOW HE IS A WBESTLER.»
Uppräkningen fortsätter länge och varje led åtföljes av ett citatbelägg,
medan Kellgren nöjde sig med endast en hänvisning till motsvarande
strof.1
En mera utförlig jämförande stilistisk undersökning av de båda
satirikernas prosa skulle kanske ge rikare resultat. Då Kellgrens prosastil
ingående karakteriserats av tidigare forskare, vore ett dylikt arbete
överflödigt. En noggrann undersökning av Kellgrens Åbotal skulle
ytterligare visa, att de flesta av dess bärande tankar och idéer återfinnas i
Popes olika verk, men givetvis får man därför inte misstänka ett direkt
beroende överallt. Att ytterligare ingå på dylika överensstämmelser synes
mig därför lönlöst.
Ett område, där Popes inflytande på tänkesättet i Europa varit av
dominerande art, skall dock här beröras. När Kellgren först läste »Essay
ön man» med dess teodicélära, har han samtidigt kunnat ta del av den
motsatta inställning till problemet, som Voltaire tillkännagav, t. ex. i
Candide, efter jordbävningen i Lissabon. Voltaires roman har Kellgren
läst 17742 och antagligen Popes verk tidigare, ehuru vi ej, såvitt jag vet,
ha något vittnesbörd om denna läsning förrän året därpå.3 Lamm har
visat hur Kellgren på olika sätt tar avstånd från den Pope-Leibnitzska
optimismen.4 Samma ståndpunkt finner man i Åbotalet, men medan
skalden annars i sina ungdomsarbeten använder en strängt allvarlig röst,
när han bekänner sig till den senare upplysningens pessimism, har han här
uppsluppet skämtat med teodicéläran. »Det är en afgjord sak», säger han,
»at det onda och odugliga i den moraliska världen . . . vida öfverstiger det
goda och nyttiga. Men sen det så är hvem vågar väl påstå, at det ej bör så
vara. Huru ofta har ej lasten varit dygden nödig» etc. Och i den sista
versionen av talet frågar han med ett ordval som påminner om Candide:
»Hvem har tillåtit . . . at lasterne finnas i den bästa af alla Verldar?» Det
är »denna eviga Byggmästaren» och att söka omskapa världen skulle alltså
vara ett uppror mot Gud. Kellgren låtsas förskräckt rygga tillbaka inför
tanken på att uppresa sig mot Gud eller försynen, som nyttjar också
lasten och dårskapen »till ett gemensamt och obekant ändamål».5
Slutsatsen, att satirdiktaren därför är ogudaktig, då han vill förbättra
samhället, är tydligt ironisk. Om däremot premisserna äro allvarligt eller
ironiskt menade är svårare att avgöra. Det kanske inte heller har varit
klart för Kellgren själv, hur mycket eller hur litet av talet som är ironi.
Pessimismen i det citerade partiet är typisk för den unge Kellgrens
filosofiska åskådning och bör alltså tolkas efter bokstaven. Läran om det
fåfänga i människans försök att inverka på den obevekliga försynen
återges här med ironiska tonfall. Den återfinnes dock i Kellgrens egen
1 St. P. 1780 17/8. Works, X, s. 357.
2 När skalden i ett brev (s. 29) »förbannat händelsernas Sammanhang» och »tänkt
om Försynen, såsom Candide», fortsätter han dock. endast att tala om den obehagliga
historien med »pasquillet» (jfr Ek, s. 131, och brevkommentaren, s. 20 f.).
3 Vitt. samf., I, s. 128.
4 Kellgrens »Våra Villor», Samlaren 1910, s. 81 ff. Jfr äv. Samlaren 1913, s. 103 f.
5 Vitt. samf., s. 151 f. Saml. skr., III, s. 239.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
