Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Bernhard Risberg
Härvid har jag också velat ge våra nordister och litteraturhistoriker en
påstöt att, under tillgodgörande av för länge sedan utbildade metoder,
söka avhjälpa de större eller mindre skador, som särskilt de skönlitterära
originalen utsatts för, mest genom obildade avskrivares (resp. sättares)
förvållande, med påföljd att framställningen mångenstädes blivit
vanställd eller helt meningslös och sålunda onjutbar, t. o. m. för utgivarna
själva.
Ytterligare en anledning till mitt val av textkritiskt objekt har varit
att detta nachspil, som är ett av de mycket få bevarade i sitt slag, har
ett ej ringa litteraturhistoriskt intresse och på samma gång i sitt
tillrättalagda skick måste anses äga ett ej ringa litterärt värde.
Trots att några motiv hämtats från Vergilius’ ekloger, varom nedan
närmare, har det en ganska skicklig och tillika originell komposition.
Genom ett dramatiskt framförande av en anständig och en mera rustik
herde, den förre försmådd och den senare villigt bönhörd av sin utvalda,
ledas alla personerna fram till besjungande av Pan såsom herdelivets
befrämjare »efter gammalt lag» »på den dag som är satt Pan till ära»,
såsom det heter i str. 29, vilket bör ha varit en dag under Distingen i
Uppsala, där studenter spelade på 1680-talet.
Man skulle kunna tro, att denna festdag är ett godtyckligt påfund
— Vergilius nämner intet om en sådan dag —, men så torde ej vara fallet.
Den folkliga och folkkära Lupercaliefesten i Rom, som fortlevde långt
fram i medeltiden, var ägnad åt den med Pan identifierade Faunus såsom
vargav värj are (Lupercus av lupus, varg, och arceo, avvärja) och alltså
boskapens beskyddare, och denna fest firades den 15 februari. Men nu
var också Distingen i Uppsala en februarifest och en boskapsmarknad,
såsom den ännu nämnes i våra almanackor. Uppenbarligen var då visan
avsedd att fira Distingen just såsom betydelsefull för lantbefolkningens
näring.1 Och åskådarna bli således härigenom själva intressenter i den
hyllning av lantlivets gudomlige främjare, som får en så drastiskt kraftig
formulering i slutet av visans båda avdelningar (str. 34—36 och 57—59).
Vad visan som rent litterär produkt angår, tänker sig Schück, att
»avslutningen med dess friskt burleska ton», som förråder en stillikhet
med Israel Homströms visor, kan tyda på ett verk av denne, enär han
ännu under förra delen av 1680-talet måste ha varit student i Uppsala,
där han inskrevs som minderårig 1675. En likhet ligger verkligen i de
mer eller mindre drastiska jämförelserna om Elins behagligheter i
Holmströms »En Fiskare-Brors Wijsa» och om de båda herdinnornas i
nachspilet; ingen av likhetssynpunkterna är dock gemensam för de båda
visorna. En rent språklig beröring finns emellertid i det ovanliga
substantivet krympa (^stackare), som påträffas i bägge. Å andra sidan
förekomma i nachspilet verbet sniga (= smyga) och adverbet äg (= ock),
vilka tillhöra götadialekter; men Holmström, såsom född i Stockholm
och sedan boende i Uppsala, hade på 1680-talet knappt kunnat känna
andra folkmål än uppländska. Se dock nedan om »sniga».
Vad diktion och rimning vidkommer, är nachspilet ovanligt korrekt
för att tillhöra 1600-talet. Rimningen är, kan man säga, perfekt, medan
vid denna tid och även i början av nästa århundrade halvrim av olika slag
1 I Horatius Od. III 18, där Faunus hyllas i och för en lokal byfest i december, säges
han även gynna grödan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
