Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Harald Elovson
mare prövning ger emellertid till resultat, att den av Klemming gjorda
attributionen måste avvisas. Det kan inte råda någon tvekan om att
Lidner verkligen skrivit denna dikt.
Det kan först erinras om att gravskriften över fru De Frese finns i
en gammal avskrift på ett löst blad i 4:o, som ingår i den D’Albedylillska
samlingen i Uppsala universitetsbibliotek.1 Denna avskrift, som utom
själva gravskriften innehåller ett förut okänt »Inpromtu», riktat till den
kvarlevande maken, låter Lidner vara de båda dikternas författare.
Gravskriften har titeln »Wid Claras Graf». Det är nu att märka, att den
version, som dikten har i denna avskrift, frånsett skillnader i stavning
och interpunktion, helt överensstämmer med den text, som finns i det
brolingska trycket. Det kan inte gärna råda någon tvekan om att vi i
detta tryck har den ifrågavarande minnesdiktens första version. Det
är en bearbetning av denna, som meddelas i 1793 års Lidnerupplaga.
Det kan i förbigående påpekas, att det är något synnerligen karakteristiskt
för Lidner, att han hade svårt för att betrakta en dikt som slutgiltigt
fullbordad, han har upprepade gånger bearbetat ett stort antal av sina
dikter, de stora såväl som de mindre.
Det avgörande för attribueringen av gravdikten över fru De Frese
är emellertid, att den uppvisar en rad verbala överensstämmelser med
andra säkra Lidnerdikter, överensstämmelser, som inte kan förklaras
som reminiscenser från Lidner hos en annan diktare.
Utropet i gravdikten »Och hon ej mer!» (r. 9), som upprepas i
slutradens »Ack! Clara är ej mer», använder Lidner som ett slags omkväde i
»Öfver Fru S***s död», också tryckt första gången i upplagan 1793.
Denna dikt har som ett slags överskrift eller motto: »Hon är ej mer!»
Denna fras går sedan igen i diktens tre strofer, såsom slutrad i första och
andra strofen och inuti den sista. Den möter varierad i denna strofs
slutrad, som är lagd i änglarnas mun: »Hon är bland oss.»2 Denna dikt
har ej varit daterad. Den fru S***, som det här är fråga om, måste efter
vad jag kan se vara den sköna och kvicka fru Anna Charlotta
Schröderheim, maka till Elis Schröderheim, Lidners gynnare. Fru Schröderheim,
som Lidner upprepade gånger besjungit, avled nyårsdagen 1792.
Minnesdikten över henne har alltså tillkommit nära fem år efter det
gravskriften över fru De Frese skrevs. Det är naturligtvis inte omöjligt, att två
olika författare vid ungefär samma tid i minnesdikter över en dam
utnyttjar samma upprepning av samma fras som poetiskt stilmedel. Det
är å andra sidan mera troligt, att överensstämmelsen beror på att den
ene lånat från den andre. Det skulle i det konkreta fall det här är tal om
sålunda vara Lidner som lånat från den unge Broling, vars dikt var känd
endast i ett privattryck. Den möjligheten får betraktas som utesluten.
Man kan emellertid med hjälp av annat material styrka Lidners för-
1 V. 16. Begrafnings-verser.
2 Lidners nyare arbeten, Stockholm 1793, s. 116 f. Man har här i själva verket ett för
Lidners gravdikter typiskt uttryck, som fått den stående formelns karaktär. Han har
utnyttjat det bl. a. i sin gravskrift över Johan Ignatius, skriven i febr. 1788. I förordet
upprepas två gånger: »Ignatius är icke mer», i själva dikten heter det, att en fånge i
förtvivlan över Ignatii död ropar: »Han är ej mer.» Uttrycket förekommer betecknande
nog i den dikt, varmed Lidner dedicerade Gustaf III Yttersta domen. Denna dikt är ett
slags gravskrift, den bortgångna är emellertid ingen person utan skaldens poetiska
förmåga, hans »lyra». Om denna heter det: »Men - - - - denna lyran är ej mer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
