Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Henry Olsson
kände sig liksom mörkrädd för den stränge mannen.1 Någon verklig
känsla av förvisning kan han dock inte ha hunnit uppleva, ty redan före
tillträdet av denna befattning 1818 hade han blivit utnämnd till pastor
primarius i Stockholm (ehuru han flyttade först 1821). Om depressionen
berott på Västerås, borde den ju också ha vikit inför utsikten att få
återvända till huvudstaden. I själva verket förhöll det sig tvärtom. Ett
brev till Wingård 8 jan. 1819 syftar tydligen närmast på den stundande
flyttningen och de krav framtiden ställde på honom:
Tack, Heders-Vän! för dina välönskningar. Jag behöfver dem, ty jag känner
huru inskränkt min förmåga är med hänseende till de tyngder som skola trycka
dessa svaga skuldror. Bräcklig helsa, nött kraft, ofta svårmodigt lynne samt
flera arga fiender, som skola ännu tillåta sig allt för att, om ej krossa, åtminstone
gnaga mig — detta är det vissa som följer mig, då jag kastas ut från min lugna
behöfliga hamn, åter på det stormiga hafvet. Gud hjelpe mig! Finge jag i denna
stund välja, huru gerna skulle jag ej återgå till mitt anspråkslösa, trefliga,
bärg-liga Adolf Fredrik, och säga Farväl åt verlden med ali dess lycka, ära och
préten-tioner. Jag skulle visserligen i min stilla krets göra säkrare nytta åt den goda
saken, än jag tror mig kunna uträtta i en större och brydsammare befattning.
Men — jacta est alea! Jag rår ej derföre etc.
Wallin har ånyo kastat sin tärning, men sinnesstämningen är
himmelsvitt skild från den äventyrslystne sjömannens: »Öppen är min bana
— Flyg, min julle!» Det förefaller som Wallin numera kände varje
upphöjelse endast som ett ytterligare attentat mot dalens lugna lycka. Det
oprövade nya ter sig enbart hotfullt för honom, inför varje uppbrott
idealiserar han den tillvaro han går att lämna.
Efter detta brev följa i Wallins utveckling tvenne år, som ungefär
synas ha svarat mot hans melankoliska förhandsbetraktelser, och
därefter kommer en ny mycket bitter sammanfattning av läget, som vid
denna tid ingick i ännu en avgörande fas. I brev till Wingård 9 jan.
1821 heter det:
Ja, Gud uppehålle alla, som känna sig af den inre rösten uppmanade till den
ofta hårda striden för sanning och rätt på jorden! Det vore visst roligare och
lättare att i maklighet fördrifva sin tid och förtära sitt brödstycke, oklandrad
af verlden och behaglig för menniskor; men så få ej det godas stridsmän tänka;
de måste vaka och kämpa, på det riket må komma och friden, om ej i den yttre
verlden, åtminstone i deras egna bröst; och de kunna då säga, icke i hednisk, men
äkta christelig mening: sic itur ad astra.–-Detta år är för mig af
betänkliga utsigter. Först och främst måste jag likasom ur hamnen åter utkastas på
stormiga hafvet, då jag måste skiljas från ett ställe, som är min födelseort och
der jag verkligen känt mig mycket lycklig, lugn och oberoende. Sedan har min
goda hustru, som alltid varit högst sensible, råkat ut för en svår hypochondri,
som hvarken natt eller dag, vissa skeden, lemnar henne och mig ro, och som
synbart influerat på hennes svaga physik.2 Jag har således svåra bekymmer. Men
ske, icke min, utan Fadrens vilje! En pröfning är lifvet; väl den, som luttras af
profvet!
1 De otrevliga förhållandena i Västerås ha naturligtvis medverkat till den djupa
depression W. upplevde under senare delen av 1820. Nämnas kan att den predikan över
»en rättskaffens borgersmän», som enl. Böttiger (Saml. skr. 6, Sthlm 1881, s. 54) väckte
sådan uppståndelse i staden, hölls den 27 juli 1820.
2 Uttalandet om hustrun har citerats i H. Wijkmarks givande Studier till den Wallinska
psalmbokens framkomst (omtr. i Kyrkohist. fragment, Sthlm 1937, s. 280) men där
oriktigt daterats till mars 1816. Som framgår av W:s brev till Hagberg 9 april 1821 (LUB)
hade sjukdomen utbrutit i aug. 1820. Det framgår av uttalanden att fru W. varit mycket
fäst vid sin familj, och troligen har flyttningen till Västerås och skilsmässan från
släktingarna varit en av anledningarna till sjukdomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
