Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Henrik Thomander (d. 1865)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sin fana. Thomander var dock allt för rädd för »utopier» för att
icke vara liberal med måtta, och han har derför kunnat vara stadd
i ständigt fortskridande under de 25 år, han tillhört vår representation,
utan att ändock hinna till frikyrka och obetingad religionsfrihet.
Men han hann dock hinna längre än alla våra öfriga biskopar
tillsammantagna, längre än måhända nio tiondedelar af det befordrade
presterskapet. Hans första offentliga ord i denna fråga är hans
första motion (7 mars 1840). Den har väl till titel: Om
religionsfriheten, men innehåller att ingen må bevista katolsk eller judisk
gudstjenst utan polisens skriftliga tillåtelse för hvarje gång, vid vite
af 30 rdr! Hans sista ord står långt framom detta. Vid skandinaviska
kyrkomötet i Kjöbenhavn uttalade han detta högtidliga löfte:
»Jag lofvar, att i mitt stift skall hädanefter ingen förföljas för
religionens skull». Och i sina »Kyrkliga frågor», utgifna 1850, hyllar han
många frikyrkliga åsigter, men vid statskyrkan står han dock alltid fast.
Vid de första riksdagarne talade Thomander ofta och i de flesta
frågor. En motståndare ansåg, att han, såsom synnerligen ung,
»förmodligen behöfde leka rommen af sig». – »Må vara», genmälde Th.,
»jag medger, att äfven en äldre representant kan onyttigt upptaga
ståndets tid, i synnerhet om hans tal saknar innehåll».
Presteståndets protokoll bevara många besynnerliga saker ifrån den
Thomanderska tiden. »Jag reserverar mig emot detta fullkomligt
grundlagsvidriga beslut», heter det allt imellanåt, naturligtvis till talmannens
och majoritetens stora förtrytelse, och sarkasmer sparades lika litet
i ståndet som i konsistorium. Vid sin första riksdag invald i
statsutskottet, erhöll Th. så väl derigenom som genom sitt talare- och
lärdoms-rykte ett stort anseende bland representanter, ministrar och
publicister. Sedan han vid en sammankomst på riddarhuset hållit
sitt berömda tal i representationsfrågan, blef allvarsam fråga om hans
inkallande i konseljen. En »underhandlare» antydde för professorn
Hans Maj:ts nådiga afsigt. »Duger icke», – svarade Thomander, –
»inom åtta dagar skulle kungen ha gifvit mig en fot – och då är
ju bäst att aldrig börja.»
Äfven vid de två följande riksdagarne var Thomander ledamot
af statsutskottet och som sådan en kraftig främjare af anslag för
undervisningens bästa, för vetenskap och konst. Redan vid 1847
års riksdag begynte han dock yttra sig mindre ofta, och af derpå
följande riksdag bevistade han föga mer än hälften, emedan han
under tiden, såsom domprost i Göteborg, upphörde att vara
medlem af Lunds stift. Vid denna och följande riksdagen var också
hans inflytande mindre, och han invaldes endast i bankoutskottet;
såsom medlem af ståndets enskilda utskott hade han dock ett
väsentligt inflytande i handboksfrågan. Till 1856 års riksdag återkom han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
