Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leonard Fredrik Rääf (d. 1872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig genom sitt ryktbara tal emot den nya strafflagen, hvilket af
somliga ledamöter strax begärdes på trycket, på adelns bekostnad,
för utdelning bland medstånden o. s. v., under det andra häftigt
motsatte sig en sådan manöver — och bland dessa senare befann
sig talaren sjelf. Det dröjde länge, innan saken hunnit utageras i
riddarhussalen, och ännu längre innan den försvann ur de handlande
och skrifvande personernas minne. Sjelf fann Rääf sitt anförande
så väl motsvara hans åsigter, att han vid mer än ett tillfälle i tryck
och skrift å nyo anfört strofer derur; det går ut derpå, att bristande
hårdhet i bestraffning uppmuntrar till brott — all heder och ära
försvinner, när spöstraff o. d. ej mer kan bekommas.
Ännu en gång, och den sista, bevistade Rääf riksdag år 1850,
men dröjde icke länge qvar och deltog föga verksamt i ärendenas
behandling. I stället begynte han nu göra allvar af att utgifva sina
samlingar och anteckningar om Ydre härad. Första delen utkom
1856 och tillegnades de »käre grannarne», invånarne i Ydre. Han
lofvar dem att ej beskrifva skapelsen »under åberopande af
iakttagelser uti någon grop eller på någon bergstopp», att ej öfvergjuta
deras jord med rullstensfloder eller isfält med klippblock, att låta
Ydre slippa komma i »gipp-gunga», hvarpå Sverige nu säges gå upp
och ner, att icke derivera Ydreboarnes skallar vare sig från fiskar
eller lappar o. s. v., allt slängar åt den moderna naturvetenskapen,
hvilken han satte långt under »den traditionela». Järnvägar och
ångbåtar voro honom en styggelse, dock mera teoretiskt än praktiskt,
ty han lät öfvertala sig att sjelf försöka dessa nymodiga samfärdsmedel,
»hvilka blott allt för hastigt skaffa oss i beröring med de
skiftande dårskaperna», och han medgaf, att de voro både beqväma
och billiga. Dock, beqväm är ingen sak att stå efter, tvärt om!
Enligt denna sunda princip var det, som han så ogerna såg sitt
husfolk begagna tändstickor i stället för eldstål, hvaraf han sjelf
fortfarande betjente sig, då han tände sitt ljus eller sin kära pipa. Men
— hvem skulle trott det — han gick ända derhän i undfallenhet
mot den nya tidens många onödiga uppfinningar, att han 1866 lät
fotografiera sig, och det är denna undfallenhet vi hafva att tacka,
att det varif oss möjligt att meddela den gamle arkeologens bild.
Med ett öfver knäna utbredt permbref sitter han i en stol vid ett
bord, hvarå gamla böcker ligga, och å fotografikortets baksida har
han egenhändigt tecknat detta distichon, som väl karakteriserar hans
ålderdom:
»Ännu i forskningar ung, upplifvad af åldriga minnen,
lefver jag glad i ett Förr och glad i ett blommande Varde.»
Gästfri värd, språksam och fryntlig när sinnet bjöd, hade han
nu sett både barn och barnbarn växa upp ikring sig. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
