Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Strindlund (d. 1872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara nöjd att sjelf få en plats i besvärsutskottet, det samma, hvari
han 1823 debuterat, men valdes dock af samma riksdag till medlem
af följande årets statsrevision. Under denna tid af »nedan» för de
konservativa steg icke dess mindre Strindlunds anseende, så väl som
hans inflytande, hans kunskaper respekterades, till hans ord lystrade
många. Och redan år 1850 spårade man å nyo, att regeringen och
Strindlund börjat »förstå» hvarandra; anledningen var Strindlunds,
som det troddes, ofvanifrån inspirerade motion, att riksdagen skulle
låta bli att röra vid tulltaxan — men icke mera nu än förr var han
benägen att för regeringens skull allt för mycket bryta med sitt stånds
sympatier. Detta skulle dock snart bli hans lott, och det just i den
fråga, som han 1840 lofvat att för »ståndets allmänna åsigts» skull
icke befatta sig med.
Då Strindlund 1853 blifvit utnämnd till talman, skref Crusenstolpe
i sin politiska månadsöfversigt dessa ord: »Strindlund har
länge haft trådarne i sin hand och eger så djupa försänkningar, så
förtroliga beröringspunkter bland sina politiska trosförvandter så väl
inom sitt eget som de andra stånden, att han torde komma att utöfva
ganska stort inflytande.» Det var ock hvad regeringen den
gången mer än vanligt behöfde till sitt bistånd från talmansstolen i
bondeståndet, ty frågan gälde att införa bränvinslagstiftningen på
helt och hållet nya banor, tvärt emot bondeståndets kompakta
motstånd, i spetsen för hvilket en af 1840—44 års reformister, Bengt
Gudmundsson, nu stälde sig, beredd att bryta sönder hela
riksdagsmaskineriet, om det gälde. Tre stormiga hufvuddrabbningar höll
han mot talmannen; Bengt hade två tredjedelar af ståndet på sin
sida, talmannen hade konstitutionsutskottet. Tre gånger vägrade
Strindlund proposition på förslag till beslut, framstälda af Gudmundsson,
tre gånger vann denne ståndets medhåll och tre gånger afgjorde
konstitutionsutskottet tvisten till talmannens förmån. Sedan nämligen
ett särskildt utskott blifvit tillsatt för behandlingen af bränvinsfrågan
»I hela dess vidd», således äfven bränvinsskatten, hvarom eljest
förslag bort beredas i och inkomma från bevillningsutskottet, tjenade
detta förhållande till förevändning för motståndarne att söka
förhindra ärendets slutliga afgörande. Det var den 14 juli, 2 och 19
augusti 1854, Strindlund hade att utkämpa dessa bittra strider, de
mest hårdnackade vår riksdagshistoria känner efter 1809. Bengt
Gudmundsson vädjade till samtid och efterverld, men Ola Månsson
sade, att »det ser ut, som om vi genom vårt krångel och trassel
redan beträdt revolutionens bana», och den hade han till en viss grad
rätt, ty då till slut bränvinsbeskattningsfrågan skulle afgöras genom
»förstärkt statsutskott», med riksens ständers rätt, gjorde bönderna
ytterligare ett försök att hindra afgörandet — ett stånd mot tre, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
