Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Ulrik Sondén (d. 1875)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL ULRIK SONDEN. "9
redan 1829 lärare vid gymnastiska centralinstitutet och läkare vid en
fångvårdsanstalt, 1830 äfven läkare vid Hillska skolan å Barnängen,
der nya banor för både uppfostran och skolvård skulle brytas; deltog
1830 i grundandet af en medicinsk tidskrift och kände sig en tid af
öfverdrifterna inom den då brukliga medikamentala behandlingen af
patienter dragen åt den homeopatiska riktningen inom medicinen. Be-
hållande den sunda kärnan, lemnade han dock snart den egentliga
homeopatien åt sidan och skänkte sitt homeopatiska bibliotek till
svenska läkaresällskapet, inom hvilket han under en lång följd af år
fungerade som sekreterare. Men den i8 februari 1832 hade han blif-
vit antagen till läkare vid Danviks hospital och dårhus och dermed
fått sin framtida verksamhets hufvudriktning bestämd.
De sinnessjuke, »galningarne», betraktades i äldre tider ömsom
med vidskeplig vördnad, ömsom med afsky och fasa, och tanken på
deras behandling till förbättring och helsa vaknade först sent. Anstal-
terna för dårar voro derför fängelser mer än sjukhus, och dertill fän-
gelser af den grymmaste och vidrigaste art. De från medeltidens väl-
görenhetsanstalter härstammande hospitalen voro fattigförsörjnings-
anstalter, der lytte och lame, sjuke och friske, fånige och stormgalne
skulle intagas, för att förvaras, icke för att förbättras. Så småningom
kom dock tanken på sjukvårdsanstalter för vansinnige till heders, och
stigande humanitet och läkarekonst visade snart, att ej ens de flesta,
som beröfvats förnuftets bruk, äro oförmögna till dess återvinnande -.
blott de ej, synnerligen i sjukdomens början, behandlas på ett sätt,
som äfven i en frisk själ skulle väcka raseri och vansinne - en verkan
af några månaders vistelse i våra »dårkistor», som antagligen sällan
skulle uteblifva. Striden gälde alltså nu, att i stället för de gamla för-
sörjningshusen för vansinnige erhålla kur- och vårdanstalter, uppförda
efter en af ändamålet betingad plan, ej efter som husen förut råkat
se ut, skötta af psykiatriskt bildade läkare under medicinsk öfver-
styrelse, ej af sysslomän och direktörer under öfverstyrelse af den
märkliga statsinstitution, som kallas »Serafimerordens-gillet». Det gälde
alltså för den menniskovänlige läkare, som satt sig våra hospitalers
förbättrande till mål, att bryta med sekellång häfd, med privata direk-
tions- och lokal-intressen, att elda inkompetenta »vederbörande» till
att inse de vansinniges bästa, hvilkas målsmän de blifvit utan annan
förskyllan än den, att de i besittning af höga stats- eller hofämbeten
blifvit utnämnda till riddare af »Kongl. Maj:ts Orden»; det gälde att
förmå regeringen vårda sig om att hos riksdagen begära erforder-
liga medel för nybyggnader och ny stat, att förmå riksdagen att,
med eller utan regeringens proposition, anslå betydliga summor, för
hvilkas bevilj ande inga höga vederbörande lade två strån i kors; det
gälde först och sist att vända de tänkandes och de eftersägandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
