Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myndige studenten Wieselgren dit ut, i juli 1821. Grefve Jakob gaf
den liflige ynglingen sitt oinskränkta förtroende, snart äfven sin
vänskap, som af denne snart sagdt med hänförelse gengäldades, och den
vänskapen räckte för lifvet.
En af dess första frukter var en inbjudning från grefven till hans
unge vän att komma till Stockholm och se Oskars och Josefinas
biläger. Från en kondition som Tegnér skaffat och som skulle blifva
»akademisk» (d. v. s. att läraren med lärjungarne under terminerna
vistades i universitetsstaden på bekostnad af lärjungarnes målsman),
begärde och erhöll Wieselgren permission, reste från sin promotion
(1823) och kom i god tid till Stockholm för att i grefvarne De la
Gardies sällskap från grefve Brahes våning åse den sköna prinsessans
intåg i hennes blifvande residens. Ett samtal i denna lysande krets
gaf den unge magistern genast tillfälle att visa sitt orädda sinne; det
var tydligt, att han icke var »som folket är mest». Efter några
månaders vistelse i Upsala, för studier i bibliotekets handskriftsamling,
fick Wieselgren genom De la Gardie anbud på en kondition hos
statsrådet grefve Skjöldebrand, och han mottog denna, med den förre
principalens begifvande, samt kom nu att under flera år qvarstanna i
hufvudstaden.
Här hade han redan blifvit införd till excellensen Engeström, som
mottog honom i sitt bibliotek och liksom De la Gardie gaf honom
oinskränkt förtroende af alla sina papper. Engeström, som fann, att
Wieselgren skref latinsk vers, hade utmärkta kunskaper och mycken
begåfning, beslöt att fästa honom vid Lunds universitet, hvars kansler
han var. Så blef han, utan specimen men på Lindfors’ kallelse, docent
i svensk literaturhistoria (febr. 1824) och var af denne, med kanslerns
bifall, designerad till hans efterträdare som professor i historia, när
Lindfors fått utbyta denna lärostol mot den latinska, hvars innehafvares
helsotillstånd lät förmoda hans snara bortgång. Men Wieselgren
ansåg sig sjelf omogen och motsatte sig både nu och några år senare
denna plan, liksom Engeströms åstundan att af honom göra en
professor i orientalspråk. Nästan samtidigt med sin afgång från kansleriatet
och utflyttning till Polen utnämnde han dock Wieselgren till adjunkt
i estetik (maj 1824), men – »utan lön och lönetur». Ett fortsatt
konditionerande blef alltså nödigt för uppehället, och intill 1830 var
Wieselgren allt jämt informator, som sådan till 1828 bosatt i Stockholm.
Den nära beröring, hvaruti han under dessa år stod med högt
uppsatta och inflytelserika personer, vållade honom hos många
misstanke för lycksökeri och inställsamhet, och hans ständigt fortsatta
kristendomsglöd i lif och lära väckte icke ringa afvoghet hos dem,
för hvilka »svärmeriet» endast är en mask för hyckleri eller ett tecken
till galenskap. Väl sedd i både vittra och religiösa kretsar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
