Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelse, han aldrig underlät att väcka hos åhörareskarorna, gaf sig
luft i talrika nykterhetslöften, hvilka väl stundom brötos, men också
ofta bildade utgångspunkt för en förnyad vandel. Och framför allt:
dessa rika flöden af hjerta och snille, af kärlek och tro, af
fyndighet och kunskap, de häfde så småningom en nationel fördom, de
omgestaltade den ton, som tagit i försvar det onda, till den åsigt,
som bröt med husbehofsbränningen och stämplade dryckenskap med
vanheder.
Det vore ett rikt fält att dröja vid de anekdoter om
Wieselgrens otaliga nykterhetspredikningar. som på den tiden gingo i svang.
Än hade några »lustiga turar» lockat in en full gesäll, som skulle
afbryta honom för att göra honom konsternerad, än hade nyktert
folk på allvar föresatt sig att »prata omkull» honom. Men det ena
som det andra var mer än någon förmådde. Af den nämnde
gesällen – som Wieselgren helt tyst åhörde, så länge »intermezzot»
räckte – tog han en förträfflig anledning att påpeka, huru olyckliga
hans motståndare voro, och mot de nyktra invändningarna stälde
han försakelsens pligt, då det gälde att med exempel verka på de
svaga. Religiösa, estetiska, medicinska, ekonomiska, ja alla slags
skäl drog han fram ur sin rika rustkammare, allt efter den publik
för hvilken han talade. Rikare talgåfva har sällan tjenat ädlare syfte.
Det dröjde tjugu år, ifrån det nykterhetsrörelsen begynt, till
dess 1854 års riksdag mot bondeståndets vilja upphäfde bränningens
»jordbruksnatur» och deraf gjorde en allt högre beskattad
fabriksnäring. Året derefter, då oroligheter befarades i somliga län,
uppmanades åter Wieselgren att draga omkring och predika. Han gjorde
då sin sista långtur som nykterhetsapostel. Fem år förut hade han
också på särskild kallelse under sex veckor fylt Stockholms kyrkor
med åhörare, särskildt afseende att verka på de fattiga klasser, som i
stora städer lätt öfvergå till farliga klasser. Det var »Tio Guds bud»
i nytestamentlig belysning, som då utgjorde kärnan af hans föredrag.
Men han var då icke längre den beryktade Vestersta’ prest.
Kung Oskar I satte med egen hand hans namn på listan öfver de
teologie doktorer, hvilkas promotion skulle illustrera hans
kröningsfest, och sedan Vexjö stifts presterskap gifvit honom andra rummet
å biskopsförslaget efter Tegnérs bortgång, utnämndes han – väl ej
till biskop – men till kyrkoherde i Helsingborgs pastorat, 1847.
Han lemnade nu, efter fjorton års nitisk verksamhet, Vesterstads
pastorat, följd af kärlek och saknad, och tillbragte ett år i Lund för
literära forskningar, innan han 1848 fick tillträda sin nya
verkningskrets inom den svenska kyrkan.
Nya strömningar inom det andliga området hade nu nått starka
vågor. Religionsfriheten och frikyrkligheten trädde i kamp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
