Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statskyrkligheten, och Wieselgren fans snart bland frihetskämparne i
dessa frågor. Lekmannaverksamheten fann han ingalunda oförenlig
med kyrkans bästa, ty han fann den icke oförenlig med
individernas bästa; men mot villfarande läror uppträdde han lika
kraftigt som mot osedlighet och lagbrott. Hans predikningar voro
derför merendels af praktisk riktning, än emot en last såsom
dryckenskapen, otukten, än emot ett lagbrott såsom lurendrägeriet, än
emot en villoande såsom mormonismen o. d., allt efter som för
dagen det ena eller andra af dessa ämnen särskildt rörde sig i
åhörarnes sinnen. Dessutom var han i sina predikningar gerna
undervisande, och han genomgick systematiskt stora delar af
bibelböckerna, förklarande och tillämpande med en forskares lärdom, en
talares tunga och en kristens hjerta. Äfven i Helsingborg vann han
seger öfver ett i början ganska skarpt motstånd, och då han efter
nio års verksamhet derifrån kallades till Göteborg (1857), var hans
afresa en sorgedag i den stad han lemnade.
Sina sista tjugu år tillbragte Wieselgren som domprost i rikets
andra stad, der hans församlingsmedlemmars talrikhet mer än
någonsin förut lade kraf på hela hans verksamhet. Predikningar i de
många kyrkor, hvilka lydde under hans pastorat, både söndagar och
hvardagar, undervisning för nattvardsbarnen, enskild själavård,
ordnande af skolväsendet, se der de främsta och betydelsefullaste
områdena för hans verksamhet. Men många andra kommo dertill, och
inom dem alla – icke minst inom den kristliga fördragsamhetens –
har han välsignelserikt arbetat.
Sjuttiosju års lefnad med så rastlös verksamhet, som Per
Wieselgrens, kan icke skildras, knappt öfverblickas inom ett så ringa
utrymme, som vi måste ålägga oss – ehuru vi redan öfverskridit vårt
vanliga mått för minnesbild af en hädangången. Wieselgrens
literära verksamhet ha vi derför nödgats endast flyktigt beröra, hans
historiska kombinationer ha vi ej kunnat framdraga, hans politiska
uppträdande – närmast inskränkt till skandinavismen och
representationsreformen – ha vi ej kunnat skildra; hans missgrepp ha vi icke
heller hunnit framhålla inför minnet. Men detta behöfves icke heller
för uppfattandet och bedömandet af hans person. Att en så eldig
natur, som Wieselgrens, skulle få erfara, att »icke alla kulor träffa
målet», är ganska visst. Mången gång har detta medvetande djupt
smärtat honom, oftare har han aldrig märkt det sjelf. Och om få
kan med sådan sanning sägas, att han aldrig gjorde det han icke
trodde vara rätt, aldrig sade det han icke trodde vara sant.
För Sveriges räddning undan dryckenskapslastens ekonomiska
och moraliska förderf, för svenskens kärlek till sina literära och
historiska minnen, för deras utveckling i bildningens lif och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
