Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf 111.
utbrottet har sin glanspunkt i instiftandet af en ny orden,
Svärdsordens stora kors, för dem, som vunnit en batalj, och
konungen förklarade därvid, att han, ehuru stormästare, ej
ville bära den, förrän han på slagfältet gjort sig förtjänt däraf.
Därpå inskeppar han sig på samma dag, som Gustaf Adolf
afrest till Tyskland för att deltaga i det trettioåriga kriget,
och enligt Fersen klädde han sig därvid i «en jacka, brode
rad lika med Gustaf Adolfs, uppå hvilket ett bredt axelgehäng
bar Karl Xll:s värja»; för säkerhetens skull lät han seder
mera Leopold komma efter till Finland för att på ort och
ställe fira alla hans tilltänkta segrar. Men å den andra sidan
kunna knapt hans fiender beskylla honom för feghet; person
ligen undviker han icke faran, och det ligger en högstämd
ridderlig lyrik öfver det mod, han utvecklade vid Svensksund
och Viborg. Kanondånet och stridsbullret värka rent este
tiskt elektricerande på honom, och i dessa ögonblick är han
värkligen en hjälte.
Han är det i ännu högre grad vid tillfällen, som äro
mera pröfvande för det värkliga modet. Det var icke en feg
man, som vågade utföra 1772 års revolution, vid hvilken han
säkert riskerade sin krona och måhända sitt lif; det var icke
en feg man, som under Anjaladagarna till det yttre lugn och
leende vistades i en fullkomligt upprorisk armé, när som
hälst utsatt för ett mordförsök; "det var icke en feg man, som
1789 djärfdes föra ordet inför en nästan till raseri uppretad
adel det var en man, som visste, hvad han vedervågade
och som också tre år senare nåddes af de adliga jakobiner
nas hämd och det var till sist icke en feg man, som med
Liljehorns varningsbref i tickan obekymrad infann sig i ma
skeradsalen, där han träffades af Anckarströms kula. Det
var en man, af naturen visserligen vek och kvinnligt kokett,
men hvars starka estetiska fantasi vid alla de stora, kritiska
tillfällena satte stål i hans nerver och mod i hans bröst.
Han var också ädelmodig, och den pjes han hälst spelade
på sin hofteater var Corneille’s Ginna, där Augustus så gran
diost förlåter alla oförrätter och genom sin mildhet tvingar
sina fiender till kärlek. Det vore orätt att säga, att detta
ädelmod blott var speladt, blott afsedt på den effekt, det kunde
göra på publiken. Af naturen vek, hade han svårt att vara
grym, nämligen om man med grymhet menar mannens
grymhet, Han hade motvilja mot all blodsutgjutelse, och
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
