Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schiick.
mötes. Jag skall omfamna eder som min och statens be
friare.» Då Sprengtporten sedermera, lynnessjuk och ej fullt
klok, på det gröfsta förolämpade honom, gick han nästan
längre i eftergifvenhet, än en konung äger rätt att gå, och
både inför rådet och i ett privatbref till Sprengtporten för
säkrade han, att det vore Sprengtporten ensam, näst Gud,
«som den äran tillkommer att hafva frälsat vårt gemensamma
fädernesland.» Då den hälft rubbade generalen ändock vid
höll sin afsägelse, tilldelade konungen honom den sannolikt
största pension, som dittills gifvits en svensk man.
Men han kunde förlåta icke blott de stora oförrätterna,
utan ock dessa små knappnålsstygn, som ofta kännas ändå
mera stickande, och förlåta utan alla stora på publiken be
räknade låter. Oxenstjerna har härom en ganska belysande
anekdot. Den älskvärda skalden hade den lilla ovanan att
vid alla möjliga tillfällen, äfven vid de ministeriella konfe
renserna skrifva ned små bitande epigram om hofvets per
sonligheter, och dessa små elakheter gömde han i en port
följ. Bland dem var också ett om konungens nöjeslystnad.
«En afton berättar han då jag var ensam hos konungen,
kom han till min häpenhet in med min portfölj, som han
under min frånvaro låtit praktisera ur min kammare: «Nu
jag då ändtligen få se edra epigram, som ni alltid
vägrat att visa mig.» Han trugade mig att öppna portföljen,
hvari lågo många af de här samlade och äfven andra i
samma stil. Under det han gräfde igenom alla små lappar,
hann jag endast, till min lycka, stjäla undan epigrammet
om Munck, men ej det, som gälde honom själf. Sedan han
läst detta, gaf han mig papperet tillbaka utan humör: «Jag
har förtjänat detta, då jag tvingade Er att öppna Er portfölj,
och jag har rättvisligen drabbats af deras öde, som lyssna
vid dörrarna. Men den tid kan komma, då ni icke längre
behöfver göra mig denna förebråelse; måhända skola vi då
vara mindre lyckliga, både ni och jag.»»
I detta svar ligger onekligen något af den ridderliga
nobless, som ni känna från Gustafs älsklingsstycke, Corneilles
Ginna, och den gustavianska memoarlitteraturen har bevarat
många liknande anekdoter. Dylika yttranden voro icke tea
traliska i den sämre meningen, att de voro anlagda på
applåden; den högsinta förlåtelse, Gustaf vid dylika tillfällen
kunde gifva sina fiender, var icke spelad, icke framtvingad
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
