Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik SchiJck.
Nödvändigheten att tolerera en Nordin och en Wallqvist
såsom ministrar gaf honom liksom en elak smak i munnen.
«Luktar jag icke snusk?» frågade han grefvinnan Fersen, då
han en gång kom från en konselj med dessa ofrälse råd
gifvare.
’Å den andra sidan var han kanske aldrig så lycklig,
som då han i Versailles och Spa såg sig omgifven af den
urgamla franska adeln. Börden var för honom en art af
historiens skönhet, och den högättade ädlingen kunde därför
alltid påräkna hans sympatier, hälst om denne af nöden
tvingades att intaga en ställning, som icke var i enlighet
med hans rang. De franska emigranterna hade städse i
honom en värkligt hängifven vän, och fälttåget mot revolu
tionens Frankrike var utan tvifvel för honom en ren hjarte
sak. Då han fått höra, att den sista ättlingen till grefven af
Vasaborg lefde i armod, sökte han genast upp henne och
tilldelade henne en anständig pension för hennes återstående
dagar. På samma sätt visade han värklig välvilja mot huset
Stuarts siste ättling, pretendenten Karl Edward, som han
träffade i Florens. Enligt Armfelts uppgift gaf Gustaf äfven
honom en pension, och i hvarje fall skaffade han honom en
från Frankrike.
Varmast älskade han dock den svenska högadeln, som
han genom att återupplifva en äldre riddarhusordning
sökte att skilja från lågadeln, och hvars främsta medlemmar
han ville upphöja i furstligt stånd. Det gör därför ett nästan
vemodsfullt intryck, då han på sin dödsbädd mottager ett
besök af Grefve Brahe, hufvudmannen för Sveriges första
grefveätt.
Fullkomligt obetydlig och utan alla andra företräden än
dem, som lågo i ett lysande namn, hade Brahe också gjort
den «opposition», som passade för hans begåfning han
hade uteblifvit från hofvet. Men nu, då konungen låg för
döden, ansåg han sig böra taga ett steg till försoning och
gjorde den döende sin uppvaktning. Konungen sträckte då
armarna mot honom, omfamnade honom och sade: «Kom,
min käre grefve, jag skall icke längre tänka på det förflutna,
och jag är bra lycklig, om min olycka återgifver mig mina
vänner.»
I Brahe såg han den främsta representanten för hela
den samhällsklass, som, trots allt, dock ägde hans hjärta,
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
