Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf 111.
öppnande. Denna plan blef väl aldrig realiserad, men genom
att villigt och vid anfordran skrifva små prologer och diver
tissementer för hoffestligheterna blef Kellgren så småningom
introducerad hos konungen, och omkring 1782 kunde han
betrakta sig såsom dennes officielle poet med skyldighet att
skrifva om konungens utkast till operor och dramer. Till
en början njöt Kellgren i fulla drag af sin nya ställning.
Såsom författare till de dramer, som uppfördes vid hofvet,
kom han i viss mån att tillhöra detta, om också blott på ut
kanten, och detta hade ju onekligen sin charme för en stackars
obemärkt Åbodocent. Äfven ur andra synpunkter var detta
kungliga kompaniskap af ett visst behag. «Hvad mig angår
skrifver han är jag i säkerhet både för kritik och be
röm. Jag har krupit under tronen, där jag sitter och rimmar
hvad min nådige herre tänker. Om någon vågar hvissla,
sveper jag väl in mig i den kungliga manteln, men är man
så god och klappar, räcker jag hufvudet litet fram.»
Men ganska snart började medaljens avigsida att fram
träda med allt skarpare konturer. På hoflifvet tröttnade Kell
gren innan kort, och samtidigt utvecklade sig konungens
poetiske medarbetare till en avancerad politisk frondör. Men
till detta obehag sällade det sig ett annat. Kellgren var lyriker
och hade hvarken anlag eller lust för dramatiskt författarskap,
och skyldigheten att sätta rim till konungens skådespelsutkast
blef snart en olidlig, tryckande börda. Så snart Kellgren
tänkte på detta dramatiska dagsvärksarbete, öfverfölls han af
en frossbrytning. «Kungen väntas denna dag skrifver han
till en vän —; du vet hvad det betyder. Ej en enda scen af
Ebba Brahe! Gud vare mig nådig! Om jag kunde rymma
ur landet, så gjorde jag det.»
Gustaf själf var alldeles för litet konstnär och för mycket
dramatisk festarrangör för att kunna sentera en dylik känsla
hos en värklig skald, och litteraturen var för honom detsamma
som operor och dramer. Något annat existerade i själfva
värket ej för honom, och detta kommer ganska tydligt fram
i ett bref, som han skref till Kellgrens goda vän Glewberg:
«Hälsa Kellgren och fråga honom, huru det går med hans
arbeten. På ett års tid har jag ej haft från honom hvarken
någon tragedi, någon opera eller någon komedi. Fortfar detta,
måste jag skrifva på hans akademiska stol: Du sofver, Brutus. »
Att Kellgren under denna tid skrifvit flera af sina bättre poem
samt just utkämpat sin stora strid mot mysticismen detta
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
