Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schuck.
arméen ett särskildt regemente med titeln Royal Suédois,
som företrädesvis bestod af svenskar; bland öfverstarna finna
vi fyra medlemmar af familjen Sparre och en Fersen Marie
Antoinettes olyckliga beundrare och i en rulla från 1767
eller 1768 upptagas ej mindre än mellan 30 och 40 svenska
officerare i detta regemente.
En annan väg, på hvilken vi trädde i beröring med Frank
rike, var konstens. Då Stockholms slott under frihetstiden
uppbygdes, användes till en stor del franska konstnärer, och
tack vare denna impuls började de svenska artisterna att
vända sig till Paris för sin vidare utbildning. De aldra flesta
af frihetstidens målare hafva också under en längre eller
kortare tid varit värksamma i den franska hufvudstaden, an
tingen såsom lärlingar eller såsom mästare. Några af dem
blefvo nästan fullständigt fransmän, så Roslin, som 1752 an
lände till Paris, där han året därpå invaldes i målarakademien
och där han frånsedt ett tillfälligt uppehåll i hemlandet
stannade ända till sin död 1793, en elegant, ständigt an
litad, men innerst något tom målare; vidare de båda spiri
tuella miniatyristerna Lafrensen och Hall, som måste räknas
till rococokonstens älskvärdaste representanter, och utom
dessa tillhörde Wertmuller, Hilleström samt en hel skara
dit minorum gentium denna parisiska konstnärskoloni. Det
var med ett ord en värklig storhetstid för den svenska kon
sten, men en storhetstid, som lefdes i Paris, icke i Stockholm.
Till den gustavianska tidens uppfostran hörde vidare en
resa till Paris. Man skulle hafva sett Voltaires pjeser på
Theåtre francais, man skulle hafva dansat på de parisiska
balerna, och om lyckan var god, skulle man äfven hafva blifvit
i tillfälle att göra ett besök hos D’Alembert, Rousseau eller
i värsta fall hos Marmontel eller De la Harpe. En resejournal,
som jag för några år sedan utgaf, innehåller i detta afseende
en fullkomligt klassisk bit. Den är förd af Uno von Troil,
sedermera visserligen Svea rikes ärkebiskop, men då ännu
blott en ung, obefordrad magister, hvars enda sociala position
bestod däri, att han var den förre ärkebiskopens son. I lik
het med en mängd andra unga svenskar uppehöll han sig
1772 i Paris och tog sig då det orådet för att uppvakta Rous
seau. La nouvelle Heloise’s författare bodde vid en oansen
lig gata fem trappor upp, och hela hans våning bestod blott
af två små rum. Troil knackade på och blef till sin förvåning
värkligen insläppt, ehuru han hade hört, att den store mannen
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
