Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl Warburg: Litteraturbref från Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* *
*
Lilteraturbrof från Sverige.
af Strindbergs dramatiska arbeten, ökat hans vittra ära, med
undantag möjligen af tredje delen af «1 Damaskus». De histo
riska skådespelen «Kristina», «Gustaf III» och «Näktergalen i
Wittenberg» (Luther) äro föga läsbara och icke spelbara;
i synnerhet står man undrande hvad meningen är med Kri
stina, som af Gustaf Adolfs dotter har intet annat än namnet
och som framträder som en karrikatyr af någon nervös nutids
personlighet utan ringaste värdighet, därtill stundom nyttjande
ett språk som en mindre städad kökspiga, då hon har besök
af en matfrisk gardist.
Vida bättre är onekligen «Gustaf III», som uppenbarar
något af Strindbergs dramatiska nerv, och som under full
komlig frihet med afseende till kronologien låter en mängd
kända historiska personligheter passera revy, fria variationer
på ett bekant tema, stundom med dramatiska pointer, men
utan ett dramatiskt helintryck, det fasta samband, som skulle
bildat ett verkligt drama.
Nyss har Strindberg åter öfverraskat såsom lyriker med
några i kalendern Svea införda poem, bland hvilka jag icke
kan underlåta anföra följande:
Vid sista udden pä hvitnad häll
en villa reser sig grå och förfallen,
dörrarna stå öppna en blåsig kväll;
det spelas på flygeln därinne i hallen.
En okänd seglare ligger i fjärden på slag
ensam vid ror och med skolen klara;
i seglel han hör, när det går öfver slag,
en slrof ifrån flygeln, en enda bara
Så är det lyst, men han lyfter sin hatt
och sänder tillbaka ett lack med vinden,
och hon därinne hon får det fall
del var som en kyss af en okänd pä kinden.
Där famnades de i en skön sekund;
i mörkret höljda de gåfvo och togo;
de hörde hvarandra aldrig från denna stund
och sågos ej heller till dess de dogo.
Vid sista udden.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 20 17:22:22 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/samtiden/1905/0117.html
